Ur en gammal brudkista

Hilma Nilsdotter hette hon. Min pappas moster, hon som aldrig blev gift men förmodligen hade Värmlands (om inte Sveriges?) finaste utstyrsel i brudkistan.

”Moster Hilma” som man kallade henne i familjen dog, 68 år gammal, när jag bara var två år. Jag minns henne inte. Det hette att hon var sömmerska och en skicklig sådan, om än helt självlärd. Att hon var flitig råder inte minsta tvivel om.
Varje stygn hon sydde var en bit av framtiden.
Varje ögla hon virkade var ett löfte.
Varje maska hon stickade var som en ny dag.
Varje inslag i väven en del av en dröm.
Varje plagg hon skapade bidrog till hennes försörjning.

Inte kan jag med bestämdhet påstå att hon drömde om att "bli gift", men mängden lakan med virkade spetsar är i alla fall en antydan åt det hållet. Handdukarna i hemvävt linne har broderade monogram, dukar och kuddar fanns det också gott om hemma hos Hilma.

När både hon och familjen gett upp hoppet om att en lämplig fästman skulle dyka upp byggde Hilma sitt eget lilla glasberg, en röd stuga med hall, kök, ett stort vardagsrum med öppen spis där hon också sov. Utedass. Rödmålad bod. Vatten in i köket med en stor pump. Ständigt nya pinnar i vedlåren för att hålla liv i järnspisen. Runt stugan stod mörka granar vakt.

Såvitt jag förstått klagade hon aldrig på något, var nöjd med sitt liv. När det tog slut fick min pappa ärva stugan och dit flyttade vi, från ett litet hus som vi dittills hyrt. Moster Hilmas bostad renoverades lätt och fick en utbyggnad för två sovrum och där fanns vår familj kvar en bra bit in på 60-talet.

Idag har jag mycket av det Hilma gjort med sina flitiga händer. Långt ifrån allt, men ändå mycket. Tror att jag faktiskt skänker henne en tanke varje dag, för när jag sätter mig vid min laptop ligger en krage hon broderat som antimakass på ryggstödet till min skrivbordsstol. Det är en bit "engelskt broderi", vilket betyder att man sytt med vit tråd på vitt tyg och sedan klippt små hål så att det lite liknar spets, eller kanske snarare brodyr. (OBS skillnaden mellan orden "brodyr" och "broderi", många tror att det är samma sak men det är det inte!)

I Barndomslandet finns fler verk av Hilmas hand. Ugglefamiljen i trädet (bilden ovan), stickade kuddar i en teknik jag aldrig sett någon annanstans, dukar som består av knutet silkesblankt garn som måste ha varit riktigt tidsödande att hantera. Konstverk, om ni frågar mig!

Visst är det sorgligt att så mycket textil flit och skicklighet riskerar att falla i evig glömska! Skulle ha velat tacka Moster Hilma för det vackra hon åstadkom, saker som har evigt liv om bara någon vet att uppskatta och ta hand om dem.

Krage i engelskt broderi, tänkt att ligga på en klänning ... nu antimakass på min skrivbordsstol. Och antimakass, ett ord man inte använder ofta nu för tiden, är ett
tygstycke som ska skydda stoppade möbler från fläckar av gubbarnas hårpomada ...
(en gång makassarolja)!

Tänk att bara sy de små stygnen som skulle bli kanten till ett hål ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

34

-Fler titlar än så står inte på min lista över böcker jag läst 2025. Det är ovanligt få. En annan sak är relativt "ny" för året: inte mindre än sex olika böcker har jag börjat läsa men valt att inte avsluta. Några andra har jag påbörjat men lagt åt sidan för att ta tag i "nån annan gång" ... Noterar att andra bloggare läser så otroligt mycket mer än jag. Kan bara gratulera! (och visst, vara liiiite avundsjuk).

Veckan när snön kom

Filippa K hade en originell och vacker julkrans i skylten! 

De ska snart försvinna, juldekorationerna. Några av dem återkommer år efter år, det gäller åtminstone de vi har hemma. Medan man i offentliga rum försöker överraska med nymodigheter. Tänk vilken sensation det blev när älgarna på Nybroplan tändes första gången!

Någon vit jul blev det inte den här gången, men på årets första dag var läget ett annat ... Strax innan ovädret bröt ut fotograferade jag spår i snön, i tron att det var så den typiska vinterbilden skulle komma att se ut denna säsong ... fel, fel, fel!

En julpryl som knappast kommer att bli använd igen är den vägghängda uppsamlaren för julpost. Har fått nio (9) "riktiga" julkort i går, och inte skickat ett enda, så att ha ett särskilt ställe att lagra skrivna helghälsningar på verkar helt onödigt. 

Finns det ett uppdämt behov av skridskoåkning i Stockholm? Jag undrar, för så mycket folk som nu söker sig till isbanan i Kungsträdgården har jag nog aldrig förr sett. Det var trångt, rent av. Om jag åkte? Nej, har aldrig gillat skridskor. 

Det här blev hur som helst mina bilder för veckan. Om man kollar hos Åke får man se många andra!

Kungsträdgården i vit skrud - så småningom blir träden rosa!

Fin lysande räv på Norrmalmstorg.

Copyright Klimakteriehäxan 

Just nu i januari

Januari smög sig på mig ... så diskret att jag helt glömde bort att skriva en Just nu-bit! Har ju tänkt att det skulle bli en vana, därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag "Ex-Wife" av Ursula Parrott. Rekommenderades varmt av någon någonstans, tänkte att den kanske skulle funka i mitt nuvarande tillstånd av borttappad läslust? Tror den gör det faktiskt.

Just nu lyssnar jag på "Gomorron världen" i radions P1. Där funderar man kring vilka frågor som kommer att dominera valårets debatter. En deltagare hävdar att 2026 års riksdagsval blir en sorts folkomröstning: ska SD få sitta i regeringen eller ej?

Just nu tittar jag på skidåkning i tv. Och har flera avsnitt kvar av norska "Hjem tilll jul", så kul!

Just nu njuter jag av sista biten julskinka, så gott det är! (det är en ny, den första tog slut för länge sedan)

Just nu längtar jag efter att snömodd och is ska förvandlas till promenadvänlig mark.

Copyright Klimakteriehäxan

Trevligheter att minnas

Visst finns det anledning att klaga på året som nyss tog slut. Krig, svält och elände, maktfullkomliga människor som inte verkar vara vid sans, väderöverraskningar, naturkatastrofer. Men om man bestämmer sig för att vilja se ljuspunkterna i tillvaron så finns de ju faktiskt där! Jag vaskar fram några personliga favoriter. Långt ifrån alla jag nämner kommer från 2025, men det är under det senaste året jag "hittat" dem!

Årets roman: "Öppet hav" av islänningen Einar Karason. Det råkade vara den allra första boken jag läste under 2025 och jag går och smånjuter av den än! Bygger på ett verkligt drama i kallt vatten. Välskrivet.

Årets faktabok: "Vrålstark och skiträdd" av Marie Göranzon och Stina Jofs. Om ett långt liv med teater.

Årets film: "The Penguin Lessons". Om britten som kommer till Argentina som engelsklärare, mitt i en våldsam epok. Bygger på en sann story som utspelar sig i en tid när jag av och till var i landet. Rekommenderas!

Årets comeback: Siw Malmkvist. Jag kan ju många av hennes låtar från förr, nu såg jag dokumentären om henne på SVT där hon till råga på allt var julvärd. Vilken 89-åring! Stekhet! Ett föredöme!

Årets idrottsbragd: Haha ni trodde jag skulle skryta med mina pingismedaljer? Nej! Men Mondo lyckades i tredje och sista försöket på VM och satte världsrekord i stavhopp på ofattbara 6.30. Bordtennisens Truls kommer i hälarna på honom.

Årets musikupplevelse: Barnbarnen sjunger "Hej tomtegubbar!"

Årets matminne: Nyårsaftonens hummer. Plus mina eviga bananpannkakor som jag aldrig tröttnar på!

Årets bokutgivning: Mina egna två som jag tryckt "utan förlag", s a s. "I ljust minne bevarad" i januari, "Sånt nästan bara jag minns" i november.

Årets TV-intervju: Björn Borg som gäst hos Fredrik Skavlan, första intervjun på trettio år. Och han sa varken "typ" eller "liksom" en enda gång!

Årets märkligaste mediehändelse: Hajpen kring Joakim Lundell. Vem bryr sig, egentligen? Och i så fall varför? (Inser att just detta inte kvalar in som "trevlighet" men låter det stå kvar).

Årets resa: Min utflykt till Halmstad på pingisläger för tjejer. Originellt! (Jag var inte äldst!)

Årets förkortning: TL;DR, som uttyds "Too Long; Did Not Read". Går bra även på svenska: FL;SL, alltså "För lång; slutade läsa". Jag är drabbad!

Årets modegrej: Spets och volanger. Har försett barnbarnet med det senare ... själv lever jag ganska volangfritt.

Årets klänning: Den satt en gång på mig, nu på barnbarnet. Skrev om den, med bild, nyss!

Årets utgift: Ny avloppsanläggning vid huset i Barndomslandet. Den var inte gratis. Men bra att ha överstökad.

Årets öl: Mariefreds alkoholfria, för oss som inte är tokiga i pilsner.

Årets föreläsare: Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm. Får du chansen att se/höra honom, ta den!

Årets utlandstripp: En hastigt påkommen resa till Lanzarote, en vecka med Dottern i november! Vi reste på min födelsedag, så det blev en bra present.

Ja men var det inte det jag hade på känn: tillvaron bjuder på ljuspunkter om man bara koncentrerar sig på dem. Hur kan dina tänkas se ut?

Copyright Klimakteriehäxan

När året är nytt

Nytt år, bara inne på andra dagen! Då finns också nya fredagsfrågor från Elisa Matilda efter ett litet helguppehåll. 

På´n igen!

1. Vad i ditt liv känns redo för en omstart just nu? Vill ta nya tag i ett påbörjat skrivprojekt.
2. Vad behöver du mer av under årets första månader? Motion, ljus, läsro och bio.
3. Vad vill du börja om med, utan att göra det till ett löfte? Dra ner på kaloriintaget.
4. Vad hoppas du ha lärt dig när nästa nyår närmar sig? Att stå (stadigt) på ett ben. 
5. Vad vill du påminna dig själv om när vardagen tar över igen? Att man ska vara glad över att få ta del av nya vardagar.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

42 000 000

-Så många människor bor i världens största stad som numera heter Jakarta och är Indonesiens huvudstad. Tidigare har Tokyo varit störst men nu passerats på grund av att FN tillämpar ett nytt sätt att beräkna befolkningens storlek. 42 miljoner! Det går inte att ta in ... och jag är glad över att inte bo där ... vill inte åka dit heller!

Still going strong

Nyårsafton är verkligen ingen tv-kväll i mitt liv. Har exempelvis inte sett "Grevinnan och betjänten" på åratal. Firandet på Skansen kan jag också vara utan, har varit inblandad och fått min dos ... men det brukar ändå bli så att vi kollar diktläsningen, när Tennysons rader ska dåna ut över landet. I år förmedlades versen av Helena Bergström (och det gjorde hon faktiskt bra, fick t o m intrycket att hon körde utan fusklapp).

Sedan bryter allmänt hojtande och pussande ut både på scen och i publiken men när kalaset är över blir det långfilm i SVT. I går "Tjejen som visste för mycket" (Foul Play), Goldie Hawns genombrott, med snygge Chevy Chase och den underbart rolige Dudley Moore som sidekick. Filmen är från 1978.

Den där filmen har jag sett flera gånger men det gör inget! Den har åldrats väl! Visst går den i saktare mak än dagens nya rullar men det är inte dåligt, snarare tvärtom. Vissa scener är oförglömliga, som Dudley Moore i förförelsetagen (fast tjejen tittar åt ett annat håll) eller damerna som spelar Alfapet och kommer ihop sig om hur man egentligen stavar "motherfucker".

Med detta sagt ville jag bara komma fram till att om ni tröttnat på att titta på snöyran och mörkret kan ni se den här filmen i stället. Jag är redo för ännu en repris (pallade inte till slutet i natt, avbröt p g a gäspande)! Goldie, Chevy och Dudley are still going strong. Här finns de.

Copyright Klimakteriehäxan

Nya året kom med vintern

Jag är faktiskt inte jättetlat av naturen, men ibland kan den ju slå till ändå, lättjan. Som nu när jag tänkt skriva några rader om det just påbörjade året 2026. Scrollar bakåt här i bloggen och finner att det jag skrev för ett år sen, det gäller än. Så detta, gott folk, är inget annat än en mycket lätt uppdaterad repris från en slöfock som för dagen inte hade några nya idéer!

Tänk att jag minns hur märkvärdigt det var med nyår förr i världen. Hur man satt och övade sig på att skriva det ändrade årtalet, med den nya slutsiffran. Hur man påstod att det var "svårt", kanske inte väldigt svårt men i alla fall lite ... Hur man i dagboken summerade året som gått. Hur man valde att sortera sina minnen. Hur man förde över vissa saker till den nya fickkalendern. Hur man framför allt i de sena tonåren oroade sig för att inte ha en bra plan för själva nyårskvällen, det gällde ju att fira, "ha roligt" till varje pris! Hur man skrev en önskelista för det år som just börjat. 

Tack och lov har det där med byte av årtal blivit väldigt mycket mindre ödesmättat. Tror att dramatiken har minskat i samma takt som min ålder ökat ... Det har säkert också bidragit att jag inte så sällan jobbat i nyårshelgen, det var ofta priset för att vara ledig på julafton, vilket jag prioriterade.

Önskelistan blir numera aldrig nedskriven, men nog finns den där i bakhuvudet, även den uppdaterad med ålderns rätt. Om hälsa, om glada och lyckliga barn och barnbarn, om lugn och ro, och så förstås det som Sven Melander en gång präntade i alla tv-tittare och ett barn som inte kommer på "rätt" svar när Sven ställer frågan om den hetaste önskningen. Ungen skulle säga "Fred på jorden!" men kom aldrig på det ... Idag är det svårt att glömma hur mycket ofred vi har omkring oss.

Nu har jag i alla fall hängt upp ny almanacka på kylskåpet och ska jaga inlaga till min lilla filofax, idel blanka sidor. Känner inga problem med att skriva 2026 i stället för 2025 ...
Ute är det vinter som det nya året bjuder på med snöyra och kastvindar, isen tänker nog lägga sig. God fortsättning, igen!

Reprisernas repris: en besvärjelse, en het önskan även inför 2026.

Copyright Klimakteriehäxan

Det där med nyårsfirandet ...

Två dagar skydde jag värre än pesten när jag var ung 
Midsommarafton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?

Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.

Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur en låt i ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.

Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningar hyssjades ner så att ingen som somnat skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck ... fast kläderna fortsatte vara något att tänka på.

Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå …

Det du just nu läst (om du orkade hela?) är en klockren repris. Tidigare i december (den 16 för att vara exakt) passerade Klimakteriehäxan sin 21-årsdag. Den var så ojämn att jag ställde in firandet ... Men många poster har jag publicerat genom åren, Blogspot påstår att det handlar om 8516 med denna  inräknad. Det betyder att jag banne mig skrivit något om det mesta som kan dyka upp i livet! Nyårsfirandet är ett exempel på det. Och bloggen var bara ett år gammal när jag formulerade mina tankar så här, tankar som fortfarande gäller. Därav repriseringen. 

Gott Nytt År!

När juleljusen lysa kan inte hiertat frysa ... och som tur är lyser de där ljusen även på nyår!
Kortet sändes till min pappa 1942.

Copyright Klimakteriehäxan

Litteraturens ABC – nu är vi på G!

Det är Enligt O som initierat Litteraturens ABC som en bloggserie för alla att hoppa på. Och det är vi några som gjort. Nu har vi kommit till bokstaven G, och det visar sig att jag hade väldigt många författarnamn att välja mellan på just G ... men det ska ju bara vara en ...

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på G!
Mer än en gång har jag tänkt att det är få nutida författare som skriver lika bra som Jonas Gardell. Han lär vara superjobbig som person, men hans texter är i regel fantastiska. Där finns många känslor inflätade: ilska, kärlek, empati, humor, rättvisepatos.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på G!

"Gone Girl" (på svenska dock "Borta"), en ovanlig deckare av Gillian (med G!) Flynn som var svår att lägga ifrån sig. I stället för att fira sin femte bröllopsdag med maken Nick väljer Amy att försvinna, och hon är verkligen inte lätt att hitta ... Filmen lär också vara bra men den har jag inte sett.

Tipsa om en bok som fokuserar på gemenskap! 

Nu blev det svårare, det finns gemenskap av väldigt skilda slag. Djurvänner läser gärna om Arthur, gatuhunden från Ecuador som kom till Sverige. Eller, om man tänker på barnböcker, gänget i Bullerbyn. Och Enid Blytons Fem! Men jag fastnar för en feminist-klassiker: "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) av Marilyn French. Den kom ut 1980 och jag läste den när den var ganska ny, borde läsa om den tror jag. Huvudpersonen Dolores vill stärka den kvinnliga gemenskapen som ibland får stryka på foten framför allt i möten med konservativa män.

Snyggt omslag på mitt ex tycker jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Driver de med oss?

Väl medveten om att jag inte är ett skvatt auktoriserad som språkvetare väljer jag ändå att reagera på listan över de svenska så kallade nyorden för 2025 som presenterades igår.

Jag säger NEJ till att denna lista plötsligt visar sig innehålla ord som helt saknar betydelse. Och det räckte inte med ett enda, de är två: six seven och skibidi.

Kan inte värja mig mot tanken att Institutet för språk och folkminnen, som står för urvalet, driver med oss. Att jag för min del aldrig stött på något av de två "orden" är ju självklart, flera andra på listan är också av mig okända men de verkar åtminstone ha någon sorts innehåll.

Copyright Klimakteriehäxan

Mellandagsvardag

Det är vardag igen, av det slag som kallas mellandagar. Granen barrar men bara lite, dricker vatten hela tiden. Tvättskåpet fylls på. Matrester behöver tas om hand, helst ätas upp annars måste de petas in i frysen. 

Julstjärnorna tappar en del blad, kanske får jag inte en enda kvar att sätta ut på balkongen i vår? Där blommar för övrigt fortfarande pelargonerna och margueriten från i midsomras ger sig inte heller.

Ute skiner faktiskt solen men det blåser. Fast vi som sluppit undan Johannes ska ju absolut inte klaga på vindarna, för hit har de värsta tack och lov inte kommit.

Nu gäller det att rusta sig för det som komma skall: nyåret. För min del handlar det om att se till att vi har lite bubblig dryck hemma så att vi kan skåla in 2026 samtidigt som vi önskar, hett och innerligt, att det ska bli ett bättre år än det vi just håller på att runda av.

Copyright Klimakteriehäxan

När BB mötte Marit

Brigitte Bardot, skönheternas skönhet, tonårsflickornas idol, grabbarnas våta dröm, filmvärldens sexikon blev 91 år. Vi minns Bardot-rutiga plagg, ljusrosa läppstift på plutande mun, en tänd cigg i nypan (detta var på den tiden när det inte var farligt att röka, bara snyggt), sjalett hårt knuten under hakan och en urhäftig kille bredvid, redo att uppfylla kvinnans minsta önskan. Åtminstone läppstiftet och rutorna kunde vi hitta också i Sverige för en överkomlig peng ...

Hennes intensiva liv kunde man se som tv-serie i sex delar på SVT för två år sedan, jag tittade med intresse. Där framkom att vardagen som fransk nationalidol inte alltid var en dans på rosor, allmänhetens intresse för henne och vad hon gjorde fick henne att isolera sig. BB hade inte ens fyllt 40 när hon avslutade sin skådespelarkarriär. Därefter blev hon djurrättsaktivist – hon var tidigt vegetarian.

Men bilden av BB som jag minns allra bäst är en när hon delar scenen med en annan kämpe för djurens rättigheter och välmående: svenska Marit Paulsen. Hon var EU-parlamentariker och bodde i sin husvagn under sessionerna i Bryssel, och det var dit den franska stjärnan kom för att delta i en protestaktion. I ledningen för demonstrationen stod dessa två så i grunden olika 30-talister, en hyllad skönhetsdrottning och en svensk  bondkäring (det kallade Paulson sig gärna), två tanter förenade av sin vilja att bl a stoppa oetiska djurtransporter. 

Hur jag än googlar hittar jag dock inte bilden när BB mötte Marit som jag tycker skulle ha passat att visa igen, parallellt med de tjusiga fotografierna från filmer som "Och Gud skapade kvinnan" från 1956. 

Copyright Klimakteriehäxan

Äsch den gamla trasan ...

Kanske är det inte alldeles sant, men någonstans finns den där idén om att tjejer som fick komplimang för sin klädsel ibland kunde svara "Äsch, den här gamla trasan ..." men i själva verket var plagget sprillans nytt. Någon logik bakom detta står inte att finna, i a f inte för mig.

Men i tider när vintage och återanvändning är positivt laddade ord kanske det där svaret oftare än förr är sant. Om mitt lilla ljuvliga barnbarn hade en aning skulle hon kunna säga det nu. På sig har hon en rosa klänning, handstickad av sin farmors mor, alltså min mamma. 

Mamma älskade att handarbeta och var mån om sina kläder. Även vi, hennes två döttrar, skulle ha fina saker att ta på oss, som exempelvis den här klänningen i storlek ungefär fyra år. Den har hängt i över sjuttio år, kan inte minnas att den kom fram till Dottern. Men sent på julafton kom jag på den, hämtade den och  – JA! – hon ville prova och – JA – den passade perfekt! Det blev ett stort JA till: hon gillade den.

Jag tycker förstås det är jätteroligt att hon går omkring i min gamla klänning. Livet är spetsmönstrat och kjolen snurrvänligt vid. Måste ha tagit åtskilliga timmar att förfärdiga! Tänk om min mamma hade kunnat se henne! Hon skulle definitivt kunna säga "äsch, den där gamla trasan ..." men glädjas ända in i hjärterötterna tillsammans med mig!

Att kalla detta foto (som barnets far tagit) för Veckans bild är väl att ta i, men Åke tolererar nog det ändå tänker jag ... inte på grund av fotografisk kvalitet utan tack vare innehållet ...

Copyright Klimakteriehäxan