Hem, ljuva hem!

Grått och ganska trist att titta ut genom fönstret denna fredagsmorgon. Borde man inte flytta till ett varmare klimat? Tror att det är såna funderingar som dök upp hos Elisa Matilda när hon bestämde sig för denna fredags fem frågor. Men nog är åtminstone jag rätt nöjd med att bo där jag bor. Så praktiskt! Hem, ljuva hem!

1. Vart utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Vill inte flytta alls faktiskt. Men visst finns det stunder när jag önskar att jag kunde kalla en varmare och soligare plats för "hemma".
2. Var låg ditt första boende? Mina föräldrar hyrde en stuga på landet när jag föddes. Min första egna bostad var ett inackorderingsrum.
3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Det ska inte finnas kackerlackor. (Har drabbats av dessa odjur!) Badrum och kök ska vara i gott skick.
4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Tror att jag hamnat rätt: lägenhet i stort hus nära vatten och grönt och med centrum ganska enkelt åtkomligt. Någon annan sköter blomrabatter, skottar snö, sandar på ishalkan ...
5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Är rätt nöjd med den jag har, men med mer vatten skulle den nog bli ännu bättre. 

Trevlig helg alla! Snart är det jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

98500

-Så många barn föddes i Sverige under fjolåret. Fast egentligen bör man säga "så få". För antalet bebisar sjunker och fjolårets siffra är den lägsta på 22 år. En slutsiffra för 2025 finns ännu inte, men inget tyder på någon uppgång. Och inte sedan 1751 har barnafödandet varit så lågt som nu: 1,43 barn per kvinna. Man kan spekulera i orsakerna men någon glasklar förklaring står inte att finna. Rättare sagt: jag har inte hittat den ...

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

Beige – är det ens en färg?

Stig Lindbergs bilder till Lennart Hellsings
berättelser om Krakel Spektakel sänder
helt rätt signaler!

Har aldrig varit förtjust i beige. Tvekar t o m att kalla det en färg. Men rätt som det är har trendnissarna  hittat in i denna färglösa återvändsgränd. Heminredning, mode, offentliga miljöer – överallt finns de neutrala tonerna.

Den så kallade "beige home-estetiken", hyllad för sina rena linjer och någon sorts lugn, har blivit en global designtrend. Men nu höjer pedagoger och utvecklingsexperter varnande  rösten: kan ett färglöst hem påverka hur barn växer och lär sig?

Ja, med största sannolikhet. Ny forskning pekar på att miljöer som domineras av beige, grått och andra dämpade toner ger färre visuella och taktila intryck, vilket kan minska barnets nyfikenhet och möjligheter till aktiv utforskning av närmiljön. De blir mindre kreativa och tappar åtminstone delvis sin empatiska förmåga.

Vill man ha gladare och lyckligare och i framtiden mer framgångsrika barn ska man inte snåla med färg medan de växer upp!

Naturligtvis ska våra ungar omges av färg, och då inte bara på Lego-bitarna. Nej, klä dem i rött och grönt och blått och orange. In med hela regnbågen! Inte bara barnen mår bra av det utan deras omgivning också! Och vad säger ni: kan man ens kalla beige för en färg? 

 

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: vidaXL 

CITAT om kulturpolitik

Jag blir deprimerad av att man inte förstår att ett rikt kulturutbud, såväl utövande som nyttjande, är grunden för en levande demokrati. Det kanske t o m är det som gör oss till människor. Om jag fick bestämma skulle vi göra en mångmiljardsatsning på public service där vi bygger upp nyhetsredaktioner lokalt runt om i hela vårt land, både radio och tv. Som jag ser det är public service ingen utgift, det är en investering vi måste göra för att få vår demokrati att överleva.

-Håkan Juholt, f d riksdagsman (S), tillika partiets ordförande i nio månader (från mars 2011 till januari 2012) , intervjuas i tidningen Dagens ETC. Han verkar nöjd när han ser tillbaka på sin tid både som politiker och som ambassdör (vilket han blev när han fått sparken som partiledare). Nu konstaterar han dels att han har gott om politiska tankar och idéer, dels att socialdemokraterna över huvud taget inte vill ha med honom att göra. Där tror jag att Magdalena Andersson & Co tänker fel. Kan hon vara skrämd av ordet "juholtare" som togs in i Språkrådets lista över nya svenska ord 2011? (En "juholtare" är ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på.)

Högt uppe på berget ...

Kort och koncist är påbudet som gäller för denna upplaga av Tisdagstrion. Skriv-Robert har bestämt att nyckelordet är berg. Och det öppnar förvisso många vägar, kanske inte bara uppåt ... Dramatiska berg kan jag möjligen njuta av om de kan ses från långt håll. I övrigt nöjer jag mig absolut med att läsa om dem och försöken att betvinga dem.

"Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av Heinrich Harrer läste jag redan som barn och blev helt fascinerad. Har läst om den och också sett filmen när Brad Pitt spelar huvudrollen som tysken som kommer till det lilla bergslandet där ingenting liknar det han redan känner till. Stundtals riktigt läskigt men oavbrutet fängslande. Bygger på en sann historia.

 "Tunn luft" (Into Thin Air) är ingen roman men snarare ett resereportage av den amerikanske journalisten Jon Krakauer. Expeditionen han deltar i med målet att nå toppen av Mount Everest stöter på många och svåra problem. Värst av allt en häftig storm. Flera i gruppen dör. Otäckt men bra läsning när man sitter trygg hemma i värmen ...

"Ormens väg på hälleberget" är en av Torgny Lindgrens tidiga romaner (kom ut 1982). Hjärtskärande bitvis, om slavliknande förhållanden i det gamla svenska bondesamhället för dem som inget har. Utspelar sig (förstås) i Västerbotten!

Copyright Klimakteriehäxan

Full fart framåt i alfabetet med F

Det är Enligt O som vill skapa ett litteraturens eget ABC, baserat på hennes frågor. Det har blivit dags för F!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på F!

Jag väljer två; båda kvinnor som verkar ha fallit lite i glömska, en svensk och en amerikansk: först Marianne Fredriksson. Vad beträffar henne så är trilogin bestående av "Evas bok", "Kains bok" och "Noreas saga" i mitt tycke helt överlägsen resten av hennes (stora) produktion (har dock inte läst allt, förstås).

Marilyn French gjorde djupt intryck på mig med "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) och "Kvinnorummet" (Women´s Room). Det var måste-läsning på 80-talet (båda kom ut 1977) och jag tror att böckerna håller jättebra ännu!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på F!

Törs jag dra ännu en lans för "Fvonk" skriven av Norges roligaste man, Erlend Loe? Det här är en historia som, precis som titeln, inte liknar något annat. Två män blir goda vänner, en av dem är Jens Stoltenberg. Det där är bara en gnutta av alltihop! Grymt underhållande!

Tipsa om en riktigt bra feelgood-bok!

Tyvärr är det ju så att feelgood-författarna ofta verkar koka soppa på samma spikar. Ett oväntat arv dimper ner, en affärsrörelse medföljer men står på ruinens brant. Arvingen kommer, förälskar sig i platsen, företaget och (minst en av) medhjälparna och – simsalabim! – det går att få fart på resebyrån/bokhandeln/restaurangen/bageriet/butiken, stryk det som ej önskas.

Rekommenderar i stället en härlig, burlesk favorit: "Harens år" av Arto Paasilinna. Här blir man både road och överraskad!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

10 000 

-Så många skott avlossar en skidskytt i elitklassen under en tävlingssäsong. Det kan i och för sig handla om ännu fler, kanske upp till 15 000, säger Björn Ferry, expertkommentator när Sveriges Television sänder direkt och vi i soffan spänt följer händelserna både på "vallen"och i spåret.  Nu har säsongen startat, och den började bra för di svenske!

Här är det en triss!

Det har blivit dags att ta upp diskussionen om den svenska kulturkanonen igen, tycker jag. Vad är egentligen god litteratur? Eller, för att göra frågan en aning enklare att besvara, vad är egentligen litteratur? 

Att jag börjat fundera i såna banor beror på att jag varit ombord på ett flygplan på första gången på länge. Och mitt framför mina ögon ser jag skylten ni ser på bilden. Har aldrig mött den förut. Den som alltså förbjuder mig från att stoppa in något annat än just litteratur i den där fickan! 

Jag förstår att vilken pocketbok som helst, av vilken sort det vara må, är godkänd för att petas ner där. Men korsordstidningen? Min banan? Ett paket pappersnäsdukar? En tunn scarf? Nähä, se det går naturligtvis inte an. Och hur ska man tänka om man medför en roman i tegelstensformat, de blir ju bara fler? Kan man trycka ner de första hundra sidorna? För utrymmet är snålt tilltaget.

Återstår en undran: hur kan det vara OK att klämma ner katalogen med erbjudanden om shopping ombord där? Ingen kan väl kalla det för litteratur! Fast jag bläddrade förstås och hittade en sak jag ville köpa (det var ju ändå min födelsedag). Vad hände? Jo jag somnade och märkte aldrig när den där vagnen rullade förbi min plats. Så jag fick tji. 

Och inte hade jag nån pocketbok att stoppa i den där fickan heller. Hade ingen pappersbok alls med mig på semestern, för första gången, och det var ett dåligt beslut: det gick inte att läsa problemfritt på surfplatta i solljus, så där fick jag tji en gång till.

Skyltsöndagar kan man alltid ha, det tycker åtminstone Professor Deutsch. När det kommer till Veckans bild är det Åke som styr och ställer. Fullbordar en triss med en knoppig amaryllis till LillaSysters  Färgsprakande NOVEMBER! Sista dagen i dag!

Första advent! Elljusstakarna syns i snart sagt alla fönster (det är bara jag
som är lite sen). Det här är den originellaste. Flaskproppar i kristall är
"ljuslågorna" på metallskapelse från konstnärskollektivet LOD i Stockholm. 

Jag har numera helst amaryllis som snittblommor, i stället för att köpa lökar
som man får vänta länge på – och när de äntligen blommar blir
stjälkarna hysteriskt långa medan bladen uteblir helt  ...

Copyright Klimakteriehäxan

Näst sista dagen!

 Färgsprakande NOVEMBER går mot sitt absoluta slut. Bara en dag kvar av LillaSysters enträgna kampanj för att lätta upp en traditionellt grå och tråkig månad. En kort utflykt på stan gav mig material till dagens bidrag!

Konstnärskollektivet LOD på Norra Agnegatan har inte en vakthund, men väl en julbock i granris som noga inspekterar besökarna. 

Den här fasadbiten på ett hus på Kronobergsgatan på Kungsholmen blev så gott som världsberömd när Carolina Falkholt hade målat en jättestor penis på den. Dagens motiv rör upp färre känslor, men färgglatt är det om än inte knallblått (som den där snoppen var)!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om gudstro

Skriv-Robert efterlyser på lördagarna Veckans mening  – en mening man nyss läst men som inte bara flutit förbi utan gjort att man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Eftersom jag än en gång befinner mig i en lässvacka, har inte läst en bokrad på nästan två veckor, väljer jag i stället en mening jag hört. Det var statsvetaren Katarina Barrling som föreläste om Sverige och Gud och sin nya bok "Världens mest protestantiska land". Om sambandet mellan stat och kyrka, om traditioner och teorier. Och nog för att många i dag sällan går i kyrkan och ibland t o m gått ur den helt – men Barrling konstaterar:

I ett störtande flygplan finns det inte många ateister.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu spurtar vi!

Återstår bara denna helg av november, månaden som bär sitt envetna rykte av att vara grå och sällsynt tråkig. LillaSyster har tagit på sina späda axlar att lätta trycket på både oss och månaden. Det sker genom att vi bloggare visar något positivt och färgglatt, så att vi uppnår en  Färgsprakande NOVEMBER!

Jag inser förstås att vitt inte är den gladaste färgen, men jag gillar vita blommor och den här buketten råkar vara väldigt speciell. Har plockat in den från balkongen i dag! Hade för månader sedan en krysantemum som ville tacka för sig, inga knoppar syntes. Men den var snyggt grön och jag tryckte ner växten i en glipa i en balkongkruka, där den uppenbart trivdes för det gröna blev större och banne mig lite grönare också. Den fick vatten förstås.

Trodde knappast mina ögon när jag en dag i slutet av oktober anade små knoppar! De blev fler! Och minsann, där var det en till! När vi åkte till Lanzarote hade de börjat slå ut. Nu fanns alltså nio rejäla vita blommor och jag sitter och tittar på dem med ett leende på läpparna. Gamla krukväxter är värda att få en andra chans! Och passar bra i vas, för jag sitter ju inte så ofta på balkongen så här års.

Efter min synnerligen korta blomplockningspromenad gav jag mig ut på stan och nu är jag, äntligen, vaccinerad igen. Det blev tre skott den här gången: covid, influensa och lunginflammation (som jag trodde jag hade tagit redan men det syntes i alla fall inte i journalen).

Lägg lite presentshopping på det! Tror att barnbarnet kommer att älska den röda klänningen med paljetter. Och den gör ju det här inlägget klart mera färgsprakande!

Copyright Klimakterieähäxan

På spelhumör

Vad vore en fredagsmorgon utan Elisa Matildas fem frågor, jag bara undrar? Hon levererar ständigt, man blir lite överraskad och det är bara att tacka och ta emot! I dag är hon inspirerad av spel.

1. Vilket djur skulle vara din följeslagare om livet var ett äventyrsspel? En hund, utan tvekan.
2. Om du fick en skattkarta i posten – vad skulle du hoppas att den ledde till? En fungerande hälsokälla dit jag kunde bjuda in alla behövande.
3. Vilken oförklarlig vardagshändelse är ditt livs största mysterium? Varför det man lägger in i mangeln ovanpå mangelduken kommer ut under den (om det man manglar är längre än själva mangelduken).
4. Om du samlade poäng för vardagssysslor – vilken skulle ge dig flest på en vecka? Plock, i köket och i resten av vår bostad också ... 
5. Om du skulle ha ett högkvarter, var skulle det vara någonstans? I skuggan nära en solig strand där vattnet är klart och vågorna hanterbara.

Copyright Klimakteriehäxan

En sorts repris i kallt väder

Det har hänt förr. Nu har det hänt igen. Jag har gett mig av hemifrån utan att tänka på att det faktiskt är november, en månad som av gammal vana inte bara är tämligen grå utan också kan vara kall, med snåla vindilar som snurrar runt oss som vågat sig ut.

Visst borde jag veta bättre, men det verkar inte som om jag lär mig av de gamla misstagen. Mer än en gång inser jag att jag hade behövt vantar eller handskar, men händerna kan man ofta klämma ner i en jackficka och rädda situationen.

Värre är det när hela överkroppen tror att den hamnat i ett kylskåp. Fast det finns bot! Jag köper en sjal! Jo tack, jag har rätt många men eftersom de ligger kvar i hyllan därhemma har jag ingen glädje av dem i just detta iskalla ögonblick.

Vilken tur då att man kan hitta helt underbara halsdukar, rejält stora, gudomligt mjuka och ulliga och till ett synnerligen överkomligt pris! När jag senast befann mig i den här knipan klev jag in i en Glitter-butik och se bara vilken vacker sak jag ett ögonblick senare kunde svepa in mig i! Som att gå in i ett ljummet moln, i underbara färger! Från tidigare liknande tillfällen har jag en sjal som går i blått och en som går i grönt ... så det handlar om en sorts repris! Därmed också dagens absolut färska bidrag till LillaSysters kampanj för en Färgsprakande NOVEMBER!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 170

 FASKIKEL

-Ordet dök upp hos Hannele i går och jag hade verkligen inte en susning om vad det betydde, inte hur det ska uttalas heller. Bara att googla! Och svaret är att en faskikel är en bunt med skrifter eller ett häfte. Nog för att jag har rätt gott om sammanhängande verk i min hyllor, men inget av dem kommer någonsin att omnämnas med detta märkliga ord, det garanterar jag. Mest troligt är att jag aldrig kommer att ta det i min mun! Även om jag fått uttalet beskrivet för mig av AI: uttalas fa-shik-kel, med  tonvikt på första stavelsen.