Han såg på hennes rygg när hon gick tvärs över lokalen och tänkte att en del kvinnor inte hade någonting alls, de hade inte vackra ansikten och inte snygga ben och inte skapliga bröst och till och med bakifrån såg de mest ut som lastbilschaufförer.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Blir det ännu ett äppelår? Daggen (eller regnet) får karten att se ut som något hovjuveleraren har skapat ... Klicka för större bild, det lönar sig! |
Jag säger att jag inte har makt. Men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än kvinna.
-Marie Göranzon, fantastisk skådespelare med ett otroligt långt och innehållsrikt cv, sammanfattar sin syn på hur hon utvecklats, från skiträdd till den vrålstarka person hon är i dag, 82 år gammal. Citatet är hämtat ur inledningen på boken "Vrålstark & skiträdd" i vilken Göranzon berättar om sitt liv, nedtecknat av Stina Jofs. Visst är hon värd att ta efter!
 |
| 1904 byggdes Arvikas stadshus. Där inrymdes både polis och brandkår. |
 |
| Nu är vi på Kungsholmen i Stockholm, nära St Eriksbron. |
 |
| När arkitekter tänkte "torn" tänkte de ofta "kupol" verkar det som. Det här står på andra sidan St Eriksbron. |
 |
| Här ett torn av det trindare slaget ... Huset ligger vid Odengatan, nära Vasaparken. |
Böckerna om Tarzan av Edgar Rice Burroghs har kvaliteter som lätt drunknar i en annan djungel, seriedjungeln. När jag läste "Tarzan of the Apes" som var först ut i serien (1914) blev jag helt förtjust! För att inte tala om filmen "Greystoke" där aporna var totalt charmerande!
"Löpa varg" av Kerstin Ekman är en hyllad roman av det lilla formatet om miljö, djur och liv i samklang med naturen.
"Född fri – lejonet Elsa" (Born Free) värmer hjärtat på alla djurvänner. Joy Adamson skrev om lejonungen som hon "adopterade" men som sedan, när hon blivit vuxen, framgångsrikt återbördades till ett liv i frihet.
Vill slänga med en djurhistoria som inte handlar om ett riktigt vilddjur. Men vild och herrelös var han, Arthur, hunden som blev medlem i det svenska laget som tävlade i multisport en gång i Ecuador. Arthur fick följa med till Sverige, han (och husse Mikael Lindnord) blev världsberömda på köpet. Flera böcker, många tv-soffor och till och med långfilm blev det om en underbar vovve!
Copyright Klimakteriehäxan
Dags för en ny språklektion. Bara att börja öva för den som vill kommunicera på solfjädersspråket! Vi börjar grundläggande, med "ja" och "nej", viktiga besked även på 1800-talet där nedanstående "ord" ska ha använts i solfjädersspråket, om man får tro Wikipedia. Och det får man väl?
Ber samtidigt att få presentera min mest hysteriska solfjäder ... turkosa fjädrar att vifta med, även om man kanske får välja "rätt" tillfälle att använda den ... Älskar färgen! Det var den (i Stockholm saligen insomnade) skojiga butikskedjan Accessorize som sålde dem, rätt länge sedan nu. Men solfjädern har jag som synes behållit!
Att ha en bil runt sin kropp, det var som att klä på sig. Att bli skyddad mot omvärlden. Att inte längre vara naken. Skuldrorna blev bredare, livet fick plötsligt en framåtriktning. Som hos alla vana bilförare kändes gränsen mellan kroppen och bilen allt vagare för att tidvis helt försvinna. Karossen blev en del av ens ansikte. /.../ Folk som inte tog hand om sin bil tog heller inte hand om sin kropp. Det stämde alltid. En kvinna som körde en otvättad bil skulle han aldrig bli intim med. /.../ Varje anständig bilägare borde ha en minidammsugare i sidofacket.
-Nog har vi väl alla någon gång stött på en bilägare som behandlat sitt åk med största tänkbara respekt och kärlek, varmast möjliga känslor helt enkelt! Här är det Mikael Niemi som i sin bok "Fallvatten" beskriver Adolf, en man i 40-årsåldern, och hans tankar kring sin Saab.
Skylten sitter i Berättarladan, teaterlokalen i utkanten av Sunne dit folk strömmar för att se historien om "Kejsarn av Portugallien" så som Västanå teater väljer att berätta den. Och ja, det blir rätt sida av salongen om man följer skyltningen!
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Foto Västanå Teater |
Det är Jan i Skrolyckas dotter som har en fin klänning i dyrt rött tyg, ett tyg hon fått i present. Alla hemma i byn fnyser. Alla utom hennes föräldrar tycker att klänningen är för fin för den fattiga tösen. Men hon får utan tvekan lust till mer vackra ting! Och nästa gång hon kom finklädd hade hon "förtjänat" sina kläder på ett olämpligt sätt. När jag läste boken första gången förstod jag inte alls varför man inte unnade tjejen de där plaggen. Tyckte bara att folk var elaka. Ordet prostitution hade jag aldrig hört. Jag var som ni förstår rätt ung ...
I går såg jag den nya föreställningen, med Klara Fina Gulleborg i röd klänning (design Inger Hallström Stinnerbom) och det var ett angenämt återseende, eftersom detta är en av mina absoluta favoritromaner. Passade extra bra dessutom eftersom Åke, som vill att vi andra bloggare ska "hoppa på tåget" och att tågbiljetten denna lördag ska vara just röd.
Berättarladan bjuder inte bara på bra skådespel och häftig musik den här sommaren utan också på ett speciellt miniatyrlandskap där historien kan tänkas utspela sig. Och naturligtvis är många av husen faluröda! Lägg därtill kossor av den pålitliga rasen SRB, alltså Svensk röd och vit boskap, och färgkravet är välfyllt!
Sjön Fryken utgör blå bakgrund, granarna står gröna och granna och missa inte den fenomenala vedtraven, upplagd efter konstens alla regler! Miniatyrlandskapet har gjorts av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå och för att ni ska få en idé om storleken är korna sisådär fem centimeter höga. Ett kul konstverk, flera meter långt!
Frågar i brist på andra källor efter "M. Mott, konstnär, Spanien", på nätet. Får svar från AI: "M. Mott är inte en känd spansk konstnär. Det verkar som om du kanske tänker på Pablo Picasso, som är en av de mest kända spanska konstnärerna."
Nu är det dock så att jag är alldeles alldeles säker på att Picasso inte designat, än mindre signerat min fina solfjäder. Tack ändå, M Mott, var du än finns, OM du finns? Kan tillägga att min tillit till den artificiella intelligensen inte ökade med denna erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Knappen som gör skillnad! |
I går dallrade temperaturen kring 30-gradersstrecket på Södermalm. Efter lunch skulle vi köra till Barndomslandet, en resa på drygt fyra timmar. Satte mig, nyduschad efter diverse packningsbestyr som förstås gjort mig svettig, till rätta, redo för att dra igång en ny bok i bilens cd-spelare.
Vad händer? Jo i princip ingenting. Fläkten går igång, men luften som vispas runt oss är precis lika varm som luften utanför bilens skal. Hjälp!
Tredje verkstaden vi uppsöker i vår akuta nöd kollar läget, det tar en stund men vi har inget val annat än att vänta och försöka se snälla och inte alltför svettiga ut. Efter cirka en timme får vi domen: kompressorn är trasig, "det måste tas om hand men nu kan vi inte hjälpa er".
Bilen kunde ändå köras, och fläkten fick vi använda, men den svalare luften kunde vi så att säga fetglömma. OK, vi åkte, med nedvevade fönsterrutor som vore det 1960. Inte svalkar det särskilt bra, draget som åstadkoms är inte skönt och dessutom kan vi inte lyssna på vår ljudbok på grund av dånet! Verkligen inget bra läge, i Barndomslandet behövs bilen och en vecka utan A/C är inget man ser fram emot.
Vi har kanske kört i tjugo minuter med fartvinden brummande när jag bara får för mig att göra något tämligen oväntat och helt ologiskt: jag trycker på knappen som det står A/C på. Ett infall bara. Möjligen har jag "the golden touch" eller så har kompressorn bestämt sig för att återvända till arbetet igen. För det fungerade!
Nu återstår frågan hur länge vi kan hoppas på det. Resan blev visserligen väldigt mycket mer tidskrävande än vanligt men vi kunde lyssna på bok! Och vi kom fram med normal kroppstemperatur, utan nackspärr (har för mig att min mamma sa att hon alltid fick det när bilfönstren var öppna!?) och håller nu tummarna för fortsättningen. Fast att en tio år gammal bil kan bli lite kinkig, det får man ju också inse. Det är ju inte lätt att bli gammal.
Copyright Klimakteriehäxan
En icke-existerande bloggare som "heter" Wesley Ivana har lyckats lägga in hur många kommentarer som helst här på min blogg, på inlägg efter inlägg. Hen erbjuder lån. På svenska. Kom in på Blogger nu i juli, uppger en hotmailadress för den som vill ha kontakt.
Efter träget klickande tror jag att jag lyckats ta bort alla dessa försåtliga erbjudanden, men hittar du något är jag glad om du säger till. Då får jag klicka igen ...
Nu har jag försökt anmäla det där kontot till Blogger/Google men inte mycket tyder på att det kan komma att ha någon effekt. Man ska uppge anledning till sin anmälan, och "spam" finns inte ens som alternativ ... Har också mailat den där adressen med uppmaning om spamstopp. Tror förstås inte att det ska hjälpa heller. Vill slippa ta till kommentarsgranskning. Om du får dessa spam hoppas jag att även du försöker anmäla kontot!
En god sak har dessa trista spam ändå med sig: jag har upptäckt en del äkta kommentarer från mina bloggvänner, kommentarer som jag råkat missa (trots att jag verkligen försöker hålla koll och svara dessutom).
Copyright Klimakteriehäxan
Första lektionen i solfjädersspråket jag bjuder på består av sådant man hade behov att uttrycka lite diskret på 1700-talet, som troligen var solfjäderns "storhetstid". Det handlar ofta om starka känslor! Se här:
Det blev ett hedersuppdrag att vara kom-fram-å-säj i det där programmet. Längst höll Lasse Berghagen ut, i hela nitton år! I dag heter programledaren Pernilla Wahlgren (ja vad annars, ursäkta mig, men den där familjen verkar abonnera på allt) och hon lär göra det bra. Själv vet jag inte, eftersom jag slutade se programmet för länge sedan.
Det vill säga: jag slutade se HELA programmet för länge sedan. Tror att jag tröttnade definitivt i mitten av 00-talet, när Måns Zelmerlöv la av. Så blev det Sanna Nielsen, en ung snygg kvinna. Ho kan sjunga, och hon utstrålar värme och trivsel, vilket passar en allsångskväll.
Men det fanns (för mig) ett stor MEN i sammanhanget. Människan hade kreationer som vore hon på väg på röda mattan in till Oscarsgalan. Ofta vågade, ofta vackra, ofta designade av svenska modemästare. Fast ändå så himla fel! Inget signalerade mysig allsångskväll med kompisarna. Det ledde till att jag tittade på SVT1 i ungefär två minuter vid 20-tiden på tisdagskvällarna, bara för att se vad hon satt på sig.
Jag gör likadant i dag. Med en stor skillnad: även om jag inte tycker att Pernilla Wahlgrens scenklädsel är det minsta intressant tycker jag den känns helt rätt: hon har en tämligen normal sommarklänning, vid kjol, gärna blommigt tyg (som den hon hade förra veckan, den kom från Indiska och prinsessan Estelle hade en likadan när hennes mamma fyllde år!). Visst! Bra signal! Dra igång en Taube-låt bara!
Fast där dyker ett kvarvarande problem upp, ett som bidrog till att jag slutade titta. Visor som hör till den svenska sångskatten har blivit alltmer sällsynta. De har fått ge plats för rappare och andra nya stjärnor, och det som ska kallas allsång kan långt ifrån alla i publiken stämma in i. Det är jakten på de unga tv-tittarna som styr, dock utan påtaglig framgång ...
I femton år konkurrerade TV4 om tittarna med ett annat, liknande, allsångskoncept. Då var det "Lotta på Liseberg" med den käcka Lotta Engberg som programledare. Första gången det sändes var 2009, men så småningom fick hon nog och programmets las ner 2023, utan efterföljare.
Inget hot verkar dock vila över Sollidenscenen. Folk köar i timmar för att få bra plats, tv-tittandet är högt, för det mesta över miljonen, och det är i dagens mediavärld väldigt bra.
Kö blir det säkert ikväll också. Kan bara hoppas att folk tänker på värmen, har en flaska vatten inom räckhåll och – naturligtvis – en solfjäder. Ingen skulle passa bättre än min som ni ser här nedan. Men jag ska inte till Skansen. Solfjädern kan jag nog använda ändå.
-Så många år måste man stå i kö för att (via Bostadsförmedlingen) få flytta in i en av de mest eftertraktade studentlägenheterna i Stockholm. Detta enligt Dagens Nyheter i dag. Men förlåt en fråga från en icke-akademiker: efter sjutton år är väl ingen fortfarande student?
Inlägg
Alla kommentarer
