Vårsalong utan riktiga höjdare

"Colosseum" av Anna  Berglund.

Att besöka Vårsalongen på Liljevalchs konsthall ute på grönskande Djurgården är ett årligen återkommande nöje. I veckan kom jag iväg för att bekanta mig med årgång 2025. 

Inte vet jag vad det berodde på, men det tog tid innan mitt öga såg något som fick mig att stanna till. Det var verket ni ser ovan som tilltalade mig, en tredimensionell "blomma" av blad ur en gammal kartbok vikta till solfjädrar i olika storlekar. Kul idé (kanske för fler med onödigt många gamla böcker?), dekorativ! Återvinning dessutom!

Men sedan kom kameran knappt till användning! Och då borde jag ändå ha glatt mig åt att så många textila verk finns med i årets utställning. Jag vurmar ju för textil konst och tycker att den för det mesta är väldigt styvmoderligt behandlad. Dock blev jag inte särskilt upprymd av det jag såg här. Rent generellt saknades riktiga höjdare! Fast det är det där med smaken ... förstås ... 

Tror att jag egentligen bara såg två saker som jag – i teorin – skulle kunna tänka mig att hänga på mina egna väggar: "kartbladsblomman" (övre bilden) och stadsbilden (längst ner). Undrar om fler reagerat som jag? Fick för mig att jag såg färre "röda prickar" (som markerar att ett verk är sålt) än vanligt, ofta säljs prylarna redan vid vernissagen har jag fått för mig. Allt på Vårsalongen är till salu.

Christine Manderla är kvinnan bakom "A small intervention", ett verk av många textila.
Detta i olja på tyll och organza. Somrigt!

Det finns en särskild avdelning på utställningen för konstnärer upp till 18 år, "Ung
vårsalong" och där hittade jag denna tavla som jag gillade. "Tid och rum", akryl på
 duk, gjord av 17-åriga Julia Bascur.

Copyright Klimakteriehäxan

Trump och jag passar inte ihop

Kan inte sluta tänka på den där listan över ord som Donald Trump, den där olyckan till president som amerikanerna lyckats välja inte en utan två gånger, vill förbjuda. Listan, i original, går från "abortion" till "women" och omfattar mer än 250 glosor. Rubriken som PEN satt är "Chilling Act of Censorship".

Slutsatsen är i alla fall glasklar: jag är inte Donalds idealmänniska. Vi passar inte ihop på minsta vis! Jag är ju kvinna, äldre, överviktig, tar alla vaccinsprutor som erbjuds. Jag tycker abort ska tillåtas, jag tror att vi har en klimatkris, jag tänker fortsätta kalla Mexikanska Golfen för Mexikanska Golfen för det har den alltid hetat. Dessutom använder jag fluortandkräm och räknar ett antal homosexuella personer till mina vänner, kallar mig åtminstone stundtals feminist. 

Lägg till att jag varit gravid inte bara en utan två gånger – "pregnant people" vill inte härskaren i Vita Huset höra talas om, inte om sex över huvud taget, verkar det som (trots att han vet att det bara är "to grab them by the pussy"). Kan nog klämma in ytterligare ett gäng begrepp som stämmer in på mig och som inte längre bör nämnas. Men de lär väl finnas kvar ändå?

Uppenbarligen har någon högavlönad men intelligensbefriad (eller svårt pressad) tjänsteman i Washington DC haft i uppdrag att sammanställa den här listan. Deprimerande är bara förnamnet, men "depression" står faktiskt inte med. Tänker att dess användningsfrekvens i amerikanskt språkbruk borde öka påtagligt ju längre Trumps regim pågår.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskläsning

Vad planerar du att läsa i påsk? Det är Enligt O som undrar i Veckans kulturfråga, inför en helg där många har lite extra ledigt och därmed förmodligen också lite mer tid även för läsning. 

Lite oklart är det vad jag ska svara, för nu har jag ännu en sån där period när jag nästan inte läser alls. Lånade hem Elin Wägners "Pennskaftet" från biblioteket när jag plötsligt insåg att jag faktiskt inte läst den (vilket jag kan tycka att jag borde ha gjort för mycket länge sedan). Men när jag öppnar den möts jag av ett sexton sidor långt förord av Horace Engdahl, och då tappade jag lusten, bara så där ... har ändå börjat på själva boken men den har mig inte i sitt grepp.

Traditionellt ska man ju läsa deckare, "påskekrim", efter norskt initiativ denna storhelg. Tänker att någon gång ska jag verkligen bekanta mig med Christoffer Carlsson som står i hyllan men som bara Maken läst. Fast tyvärr har jag annat påbörjat redan, som "Netanyahus" av Joshua Cohen som fått många lovord (Pulitzer-priset) och som känns klart intressant dessutom. 

Vad jag ganska säkert kommer att läsa i helgen är i alla fall flera böcker om Lilla Anna och Långa Farbrorn (Inger och Lasse Sandberg) liksom någon av historierna om Viveca Lärns Mimmi, för barnbarnen är på ingång! Någon barnbok med påsktema vet jag inte att jag har att ta fram dock.

Varje dag en blomma! Eller varför inte många?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om "förbjudna ord"

Äldre - Kvinna - Jämlikhet - Övervikt - Hat - Historisk - Psykisk hälsa - Jordnötsallergi - Kulturarv - Samhälle - Vaccin 

-Det är svårt att tro det. Men där har ni bara några exempel på ord som Donald Trump anser ska rensas ut ur officiella myndighetsdokument i USA. Listan på förbjudna ord är lång och den förundran den väcker är pyramidal. Hur är det möjligt? Kan ingen sätta stopp för galningen som hamnat i Vita Huset och hanterar världen, oss och framtiden på ett fullständigt intelligensbefriat sätt? Hur mycket ska denne man få förstöra innan han avväpnas? Harvard-universitetet verkar hittills vara ett av få ställen där man inte tiger och tar emot utan tvärtom protesterar och säger sig avse att inte lyda påbudet, vilket de nu straffas för genom indragna statliga pengar. Må de bli fler, de klarsynta. Och må de bli det snart!

Då gratulerar vi Oliver (och Olivia)

I dag har Oliver namnsdag. Har dock inte någon i bekantskapskretsen att uppvakta. Och jag skulle inte haft en aning om denna högtidsdag om inte Skriv-Robert påpekar det när han ger oss ämnet för denna veckas tisdagstrio: Bär, frukt och grönsaker (Oliver har namnsdag).

"Apelsinflickan" är en historisk roman om Stockholm av Lena Kallenberg. Det var dåtidens prostituerade som låtsades sälja citrusfrukt, men det de egentligen saluförde var sig själva. Bra research ger det jag uppfattar som en bra tidsbild, från slutet av 1800-talet. Har jämförts, i positiva ordalag, med Per Anders Fogelströms skildringar av huvudstaden, men är inte alls lika känd.

"Vredens druvor" (Grapes of Wrath) av John Steinbeck är en amerikansk klassiker som också berättar om människor på samhällets mörka baksida. Här är det lantarbetarnas förhållanden som ramar in historien om en familj som i jakten på bättre liv flyr sitt hem och hamnar i slaveriliknande förhållanden hos mäktiga markägare i Kalifornien.

"Mörker och blåbärsris" var såvitt jag minns den allra första romanen jag läste av Kerstin Ekman, som inledde sin litterära karriär som deckarförfattare. Hon satsade redan i starten på historier som utspelar sig i Norrlands inland, och det gör den här. Wikipedia påstår att man inte glömmer bokens huvudperson Helga när man en gång "träffat" henne men faktum är att jag minns henne inte särskilt tydligt ... fast jag kommer ihåg att jag tyckte om boken!

Och låt oss inte glömma det viktiga: stort grattis på namnsdagen Oliver och naturligtvis också Olivia (som måste lyftas fram i rättvisans och jämställdhetens namn eftersom hon delar dagen med den där grabben).

Eftersom det är påskvecka och vår klämmer jag in en bild som inte har ett skvatt med tisdagstrion att göra. Men det här är ju också en trio i rosa, gult och blått: Hyacinter, påskliljor och lungört i det som en gång var en rabatt vid huset i Barndomslandet.

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Om första gången

En av de allra sista söndagarna som fick etiketten Skyltsöndag här på bloggen hade jag en bild med vars budskap talade direkt till mig, väckte minnen av både det ena och det andra. "Man glömmer aldrig sin första gång" stod det. Perfekt ämne för en selfie eller hur? 

Varför glömmer jag aldrig när jag serverade min Dotter hennes första wienerbröd?
Därför att hela ungen sken upp och såg helt salig ut!!! Det handlade om ren, skär och oförfalskad njutning!

Varför tänker jag ibland på första gången jag drack rödvin?
Därför att jag serverades ett stort glas, kände mig tvungen att dricka upp det – och spydde strax upp alltihop.

Varför minns jag med största entusiasm första gången jag borstade tänderna med eltandborste?
Därför att känslan var fantastisk: som hade jag fått nya, alldeles blanka tänder! Tyvärr vänjer man sig snabbt och känslan mattas av. Men jag fattar inte att inte alla har elborste.

Varför glömmer jag aldrig första gången jag skulle ta mig ned i vatten från ett hopptorn?
Därför att jag med skräck i själen till sist lyckades lämna kanten. På vägen mot sjöns yta hann jag tänka massor och dessutom kändes det som om baddräkten inte följde med i farten, den skar bara in. Det blev också enda gången. Har aldrig hoppat igen.

Varför fick min första stickning mig att inte röra garn och stickor på åratal?
Därför att jag av "slöjdfröken" beordrades sticka ett par sockor. Det tog en evighet. Skaften blev smala och hårda, fötterna stora och lösa. Gick aldrig att sätta på en fot och jag hatade varje maska! Så småningom ändrade jag mig och blev en glad stickerska. Men det tog tid.

Det här var skyltsöndags-skylten som gav mig idén till dagens selfie!

För en vecka sedan klev vi in i garaget och funderade kring vårt förhållande till dess invånare: bilen. Många trevliga bloggare rattade in! I den trafiken noterade jag Debutsky, Margaretha, Hannele, Anki.  Gerd,  MrsCalloway, Ingrid, BP,   Nilla, Lillasyster,  Mia,  Susjos och  Kraka.

Hoppas alla kör försiktigt! 

 
Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild går i grönt

Veckans  bild! Det är Åke som vill se den, ett eller max fem stycken nytagna foton som säger något om den vecka vi just klarat av. För mig har det varit knopparnas vecka. Jag njuter i fulla drag av allt det ljusgröna, det kraftfyllda, den framtidssyftande! Visst kan även rabarber vittna om en ljusnande tid, även om deras knoppar är mer röda än gröna?! Klicka gärna på bilderna så får du se dem större (det vinner de på)!

Här kommer rabarbern!

Skulle gärna vilja veta vad detta är för liten fin blå sak?

Försökte också hitta en ny vinkel på körsbärsblomningen i Kungsan ... och den här
bilden MÅSTE du klicka på för att se den i större format!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om deckare och äldevård

Än en gång dags att försöka göra lördagen mer meningsfull. Vilket sker genom att man hörsammar Skriv-Roberts propå om att bjuda på Veckans mening, en som av en eller annan anledning fått mig att hejda mig en aldrig så liten extra sekund i läsningen. Min dök upp i en (väldigt positiv) recension av Christoffer Carlssons nya bok "En droppe blod" i Dagens Etc. Carlsson, bara 38 år gammal, är kriminolog och flitig i deckarbranschen, med över tio titlar i den genren på sitt cv. Jag har, trots att det finns flera av hans böcker på vår hylla, ännu inte läst honom ...  borde nog ändra på det! Den senaste är inte "bara" en deckare, det är också en "riktig roman", tycker recensenten som slår fast något alla nog inte instämmer i: 

Deckarna översvämmar oss, flera hundra om året bara i Sverige – det är en kulturell klimatkatastrof.  

Så hittar jag ännu en mening som verkligen får mig att dra efter andan, och därmed blir Veckans mening en dubbel denna gång. Det är Dagens Nyheter som i fredagens tidning har ett reportage om ett äldreboende i Åkersberga utanför Stockholm, ett "hem" som drivs av ett danskt företag och marknadsförs som ett ställe där de boende får guldkant på tillvaron. Guldkanten verkar dock ha skavts av. För den som inte ser fram mot ålderdomen med största entusiasm ringer varningsklockorna högt och gällt. Det står så här:

Blöjbyten på natten har stoppats, lördagsvinet har dragits in och det har varit ransonering på både ägg och mjölk.

Copyright Klimakteriehäxan

Högt och lågt

Eftersom det är fredag klickar jag mig raskt "hem" till Elisa Matilda för att fånga upp hennes fem fredagsfrågor. Denna gång rör vi oss både uppåt och neråt, det handlar om högt och lågt! Fast jag inleder med bild på en äkta höjdare av annan art: körsbärsblomningen i Kungsträdgården, Stockholm. Sedan frågorna:

1. Vad är det högsta du varit (bortsett från i flygplan)? Utomhus: La Paz, Bolivias huvudstad, 3600 meter över havet. Inomhus: gamla World Trade Center på Manhattan, innan flygplansattacken 9/11.
2. Vad är det lägsta du varit? I luft: Förmodligen LKAB:s gruva i Kiruna. Falu koppargruva är väl inte lika djup? I vatten: bara någon meter under ytan, angelägen om att ta mig upp snabbt igen.
3. Hur nära ekvatorn har du kommit? Har korsat den några gånger, rätt många tror jag men har aldrig räknat!
4. Har du testat något extremt, som att hoppa bungy-jump eller fallskärm? Är alldeles för feg för sådant. Bara tanken gör mig darrig. Men flugit varmluftballong, njutbart! och testat "skärmflygning" efter båt i Turkiet. Djärvt nog för mig.
5. Finns det någon gång du har känt dig ”på toppen av världen” – bokstavligt eller bildligt? Det har nog hänt, men när? Kanske när jag suttit i solnedgången tillsammans med Maken och tittat på våra barn som funnits strax intill, lekt och haft kul. För att strax få en läcker middag. Semester, alltså, i frid, lugn, ro.

År efter år ser de likadana ut, bilderna på blomningen i Kungsan.
Men de här rosa ljuvligheterna är av årgång 2025, jag lovar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem vill vara skäggiga damen?

Hur är det möjligt? Hur F-N är det möjligt?
Det fanns där inte i går kväll. Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot den vita huden! SVART! 

Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Tredje gången gillt. Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.

Catfish. Usch.

”Hon” är jag. Att ett litet skäggstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa liknande saker hängande på hakan ... 

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte? Ibland syns en reklamkampanj som utlovar mirakel, men sådana är som bekant ganska ovanliga. 

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas oönskade skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De flesta jag hittar på min haka är ljusa, bara enstaka är svarta. Ändå har människan lärt sig att byta ut kroppens vitalaste organ när de krånglar, uppfunnit bilar som kör sig själva, skapat hubotar som man kan umgås som vän med. Hur kan några små skäggstrån gå obesegrade ur varje strid? Var håller vetenskapsmännen hus egentligen? Har de helt missat behovet av forskning på den här punkten? 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig än en gång mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Copyright Klimakteriehäxan

Plats för läsning

Vilken är din favoritläsplats? Det är Enligt O som undrar, i veckans kulturfråga. Och när hon själv pekar på en bekväm solstol under ett parasoll på en vacker strand kan jag bara hålla med. Där sitter också jag gärna med en bra bok!  

Men jag tänker inte på en särskild strand, kan gärna slå mig ner på flera ... I brist på strand tycker jag att också vår balkong passar bra för läsning (jag ser i alla fall vatten!) de timmar då solen lyser lagom där. Dessutom funkar det bra, inte att läsa på papper, men att lyssna på bok i bilen, även om jag somnar ibland. Men min vanligaste läsplats är nog ändå sängen. En godnattsaga är ju aldrig fel! 

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att nu när kaffet blivit så mycket dyrare (på grund av dåliga skördar som i sin tur kan skyllas på klimatförändringar) blir det kanske aktuellt att göra som på 1950-talet? Då hade man sällan med sig en flaska vin eller en blomma till värdinnan när man blev bortbjuden. Man överlämnade ett paket kaffe.

Bokresa till Österland

"Till Österland vill jag fara" är en visa från 1700-talet som man kanske inte hör sjungas särskilt ofta nu för tiden. För egen del har jag haft behärskad lust att utforska Orienten men när Skriv-Robert som ämne för tisdagstrion anger Asien (asiatiska författare eller asiatiskt innehåll) inser jag att jag i alla fall rest dit med hjälp av böcker, bra böcker dessutom!

"Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini satte Aghanistan på kartan för mig när det handlar om skönlitteratur. En roman laddad med händelser som mycket väl skulle ha kunnat vara helt dokumentära, med människor ur olika befolkningsgrupper som inte kunde förväntas samexistera på fredligt vis. Sedan dess har svenska Diana Janse med "En bit av mitt hjärta lämnar jag kvar" utökat antalet Afghanistan-titlar i min bokhylla liksom norska Åsne Seierstad med både "Bokhandlaren i Kabul" och "Afghanerna". Landet är ju ständigt aktuellt! 

"En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden blev i mina händer en bladvändare, helt oemotståndlig och jag ville verkligen tro att det var äkta memoarer, trots att en mans namn stod som författare på omslaget ... En hel del fick man hur som helst veta om livet som geisha. Insikter som jag senare byggt på bl a med Liza Dalbys "Geisha". Dalby (från USA) var den första icke-japanska kvinna som fick gå utbildning till detta kulturellt och traditionellt laddade kvinnoyrke.

Snyggt omslag på bra bok tycker jag!

"Älskaren"  (L'Amant) av Marguerite Duras läste jag om för inte särskilt länge sedan och konstaterade då att den är värd den klassikerstämpel som den fick rätt snart efter första tryckningen (1984). Om den unga franska flickan som uppvaktas intensivt av en kinesisk man som inte förväntas ha några kontakter med folk utanför den egna kretsen. Det blir en het romans. Att relationen ogillas av omvärlden gör den ännu mer intensiv. Historien är delvis självbiografisk och utspelar sig i det som idag är Vietnam. 

Å vilka bra böcker jag lyckades trumma ihop denna tisdag! Afghanistan, Japan och gamla koloniala Indokina på en gång. Mottag mina enträgna rekommendationer! Rundar av med ett par vitsippor!

Årets första för mig. Älskar dem! Finns de i Asien månntro?

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om bilar

Det finns lägen när ett ord i uttrycket "det bästa hos människan är hunden" byts ut. Då blir "hunden" i stället "bilen". För det kan inte ifrågasättas! Bilen är ett väldigt bra och viktigt hjälpmedel för många: glesbygdsbor kan inte bo kvar om de inte har bil, folk med rörelsehinder kan röra sig ännu mindre om de inte kan rulla fram på motordrivna hjul. Sedan finns förstås de som älskar sin bil nästan mer än allt annat, men vi andra ser förhoppningsvis mer krasst på våra fordon: de ska fungera, inte kosta hur mycket som helst i underhåll och, i bästa fall, vara rimligt skadliga för vår miljö, vilket är svårt förstås. Men denna veckas Varför? Därför! riktar strålkastarna mot bilen.

Varför har jag (bil)körkort? 
Därför att jag tycker att det hör till allmänbildningen, det gjorde det definitivt när jag var ung!

Varför minns jag så tydligt första bilturen på egen hand med nytt körkort?
Därför att jag körde flera mil med handbromsen dragen. Fick gasa energiskt hela vägen ...

Varför vill jag inte köra bil i vänstertrafik?
Därför att jag aldrig gjort det och tänker att jag sannolikt kommer att glömma bort mig och försöka ta mig fram på fel sida.

Varför byter vi inte bil till en miljövänligare som går på el, eller åtminstone en hybrid?
Därför att det än så länge inte är säkert att laddningen håller för långa sträckor och dessutom kan det vara knepigt att hitta laddare. Men ska vi skaffa nytt fordon måste det nog bli av modernare typ.

Varför tvättar jag bilen så sällan? 
Därför att 1/ om jag tvättar den blir det säkert ruskigt väglag direkt och den blir jätteskitig igen 2/om jag inte tvättar den kanske det kommer ett riktigt ösregn som gör att den ser nästan tvättad ut, helt utan ansträngning och alldeles gratis dessutom ...?

I förra veckan gav vi oss in i matbutiken bland långa hyllor med chipspåsar och medhavda shoppingkassar men nästan utan kontanter. I matshopparnas gäng la vi märke till Gerd, MrsCalloway, Hannele, Lillasyster, Margaretha, Kraka, Anki. Paula, Mia, Hanna,  Susjos, Jenny, BP,  Nilla och Debutsky,  Hoppas ni klickar runt och kollar varandras inlägg, det brukar vara värt besväret!

PS För den händelse du missat mellovinnaren KAJ när de besjunger en Nissan-bil som åkt i diket får du länken här. Klart värt att lyssna på!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är fullfjädrad

Att sätta färgglada fjädrar i påskriset hör till traditionerna. Därför ser man i dessa dagar på torg och i butiker buntvis med kvistar som försetts med ulliga, bulliga, gulliga fjädrar i klara kulörer. Men det finns också röster som talar för en fjäderfri helg, eftersom fåglar får släppa till prydnaderna som nog sällan blir använda varken särskilt lång tid eller år efter år.

Jag kör fjäderfritt sedan ganska länge, men det beror från början på att barnen tappade intresset för påskris över huvud taget. Nu är det framför allt organisationen "Djurens rätt" som vill att Sverige trappar ner sitt fjäderanvändande. 

Fjädrarna är i princip alltid äkta, kommer ofta från kalkoner och importeras bland annat från USA och Kina, och uppgifter tyder på att de tas från levande fåglar. I så fall gör det ont, det är lätt att räkna ut ... vilket på sätt och vis passar in i historien, eftersom "påskris" ursprungligen användes för att symboliskt piska människor med, som en påminnelse om Jesu lidande ... men liknelsen med kalkonerna haltar, det medges ...

I alla fall verkar argumenten mot fjäderanvändandet ha bitit åtminstone delvis, för numera köper exempelvis väldigt få av Sveriges kommuner in fjädrar till påsk – "Fjäderfria listan" visade ifjol att 282 av Sveriges 290 kommuner valde annat påskpynt. 

Ändå utgör de där fjäderbuntarna ett vackert blickfång i dessa dagar, även om ingen finns hemma hos mig. Därför ser nu Veckans bild ut så här, dubbelt upp, hos mig. Fullfjädrat foto! Det är Åke som vill se bilder från bloggvännerna – var så god!

Copyright Klimakteriehäxan