Midsommarminne

I många olika "kulturgenrer" hittar jag mina landsmän. Om jag då med landsmän menar värmlänningar, alltså. Länge hade jag en liten tavla på min vägg, en inramad skylt på vilken det stod "Tal gärne fôlkmål" och det är en uppmaning jag alltid lytt och fortfarande lyder när jag befinner mig i Barndomslandet.

Nog har jag försökt att "smitta" mina barn med det lokala arvet, men det har gått sisådär. Minns hur Sonen en sommardag sa: 
-Mamma, med oss behöver du väl inte prata värmländska? 
Så då fick jag inse att det var läge att visa upp min tvåspråkighet, och det har jag nog gjort alltsedan dess. Det kostar mig faktiskt ingen möda alls att växla mellan "rikssvenskan" och "dialekten".

I poesin finns i alla fall det lokala kvar, ofta tonsatt. 1971 släpptes LP:n "Sven-Ingvars i Frödingland" och den bör väl i dag platsa under etiketten "evigt grön". Idag älskar massor av svenskar Mando Diaos tolkning av Gustaf Fröding i "Strövtåg i hembygden" som (med rätta) blivit en jättehit. 

Gunde Johansson på ett skivomslag.

Men det finns fler! När jag var barn hörde jag – antagligen i radio – en visa som jag snabbt lärde mig, ivrigt påhejad av min farmor. Gunde Johansson, trubadur, hade gjort "Torparvisa" och framförde den, på dialekt, till eget ackompanjemang på gitarr. Låten är jämngammal med mig, jag kan ha varit ungefär fem när jag sjöng den, för full hals.

Så blev jag mamma många år senare. Och minsann om jag inte sjöng den där visan igen, för mitt eget lilla barn! Sonen gillade den och rätt som det var kunde han den också. På värmländska! Kul, tyckte jag förstås.

Midsommarbrosch, design Héti Lindberg.

Det blev midsommar. Vi befann oss i Barndomslandet. Och i tidningen stod det att på en närbelägen festplats skulle Gunde Johansson finnas bredvid majstången, med gitarr försedd. Saken var klar: vi åkte dit.

Visst hade många kommit, men man kunde röra sig bland helgfirarna. Jag tog mitt lilla barn vid handen, vi gick fram till kanten av scenen. Lyckades fånga Gundes uppmärksamhet, så han kom till oss. Och då sa Sonen (som hans mamma hade föreslagit):
-Kan du inte sjunga "Torparvisan"?
Naturligtvis gjorde han det, vi var väldigt nöjda allihop och midsommaren blev plötsligt lite extra minnesvärd!

För 30 år sedan blev samma låt "Torparrock" i Sven-Ingvars version. Den har också framförts av såväl Thore Skogman som "Trio me´ Bumba" och "Sten & Stanley", förmodligen fler. Hamnade på Svensktoppen också.      
Sonen har dock, så vitt jag vet, inte sjungit den på väldigt länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om reklam

Den är så enkel och rakt på sak att jag vill kalla den genial, reklamfrasen som Clas Ohlson strösslar med just nu. Tack för den, härmed korad till Veckans mening av mig (fler förslag på geniala eller på ett eller annat vis tankeväckande meningar hittar du hos Skriv-Robert):

Bra priser på bra saker.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 163

TRAUMAPORR  

-Elak men åtminstone delvis korrekt varudeklaration av radions "Sommar i P1" som börjar sända ännu en säsong i dag. Jag har i princip slutat lyssna, sedan flera år tillbaka faktiskt, men det kan fortfarande hända att jag plockar upp någon enstaka pratare i efterhand. (Den ende jag tycker skiljer sig från mängden i år är Göran Rosenberg, gammal kollega som jag anser vara briljant.) Misstänker att Johan Hakelius (i tidningen Fokus) inte heller är trogen lyssnare, det är han som lanserat dagens ord!

Glad midsommar!

Stången m/2023.

Fram med knätofs och nubbe, sätt fart på hamboknäna! Plocka blommor, bind en krans, hoppa över gärdsgårdar, dröm om din tillkommande! 

Jaså, känns det lite som ett passerat stadium, alltihop? Ja men då får du väl ha en glad midsommar ändå. Sill och färskpotatis är inte dumt det heller! Och jordgubbar, självklart!

Men det finns en annan tradition också, en som vi håller på. Och nu tänker jag på Elisa Matildas fem fredagsfrågor som med nödvändighet handlar om att detta varje år är en speciell fredag! 

1. Hur spenderar du midsommar i år? Hemma i stan. Lugnt.
2. Befinner du dig mitt i sommaren eller har den bara börjat? Eftersom det varit så kyligt och blåsigt så många dagar hoppas jag att det är nu sommaren börjar på riktigt! Än så länge lyser solen.
3. Vad betyder midsommar för dig – tradition, fest eller något helt annat? När barnen var små handlade det om dans kring stången, lek och och glad (dragspels-)musik. Och så har jag alltid velat plocka prästkragar och blåklint! Nu har jag väl hamnat i matträsket ... i kombination med en trivsam sommarklänning.
4. Kommer du att dansa runt en midsommarstång? Nej. Saknar det inte heller. Fast om barnbarnen vore med mig skulle jag definitivt ställa upp!
5. Har du någon gång firat midsommar på ett ovanligt sätt? Ja, tänker speciellt på den här gången, fast det är länge sedan nu. En kylslagen kväll i norra Argentina.

Copyright Klimakteriehäxan

Ny tornspaning

Jag säger bara än en gång: Se upp! Om du klickar här får du veta var jag hittat de här tornen! Men du kan ju fundera först, du känner kanske igen något eller alla tre? Samtliga finns i vår kungliga huvudstad där det verkligen kan löna sig att lyfta blicken. Vilket vi gör alldeles för sällan, enligt min åsikt.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Kulturella sommarplaner (?)

Enligt O ställer som alltid på onsdagar en fråga som idag lyder Vilka kulturella planer har du i sommar? Ja, strax är det midsommar, det gäller att tänka till för rätt som det är upptäcker man att sommaren är på väg att ta slut!

Planer i mängd har jag inte, men några ändå. Ska exempelvis se "Kejsarn av Portugallien" i Västanåteaterns version. De spelar även denna sommar Selma Lagerlöf i Teaterladan i utkanten av Sunne. Föreställningen har premiär i helgen.

Benicio del Toro, i filmen.

Det finns också en relativt ny film som både jag och Maken vill se på bio: "The Phoenician Scheme". Mängder av toppskådisar i regi av Wes Anderson och man lovar att den är "underhållande".

Sedan ska jag välja en ljudbok som kan få ut mig på promenad varje dag. Hoppas på "måste-få-veta-hur-det-går"-faktorn!  Kanske blir det "Hembiträdets hemlighet", flera bloggare har gillat den och första boken i det som tydligen blir en serie tyckte jag var riktigt kul läsning. Finns dock fler kandidater, förstås.

I bokväg (på papper) finns som vanligt oändligt mycket att välja på, men först har jag ungefär halva "Drömräknng" (Dream Count) av Chimamanda Ngozi Adichie kvar. Läsningen går sakta, mycket beroende på att boken är så tung att armarna domnar och obönhörligt förkortar kvällens lässtund i sängen. När den är avklarad plockar jag endera en hyllvärmare mer eller mindre på måfå, eller så bli det Johan Svedjedals "Dä kvetter", boken om den unge Gustaf Fröding som jag köpt.

Tänker också att jag borde testa någon podd, men det finns inte mycket som tyder på att det kommer att hända. "Sommar i P1" väljer jag däremot bort numera.

Copyright Klimakteriehäxan

De långa namnens böcker

Isländska författare vill Skriv-Robert att vi tipsar om i denna veckas tisdagstrio. Jag känner tyvärr inte att jag har jättemånga att välja mellan, har mer än en gång tyckt att de isländska egennamnen komplicerar läsandet med sin blotta bokstavsmängd ... precis som i en del ryska romaner eller varför inte som i den bok jag just nu läser, "Drömräkning" av Chimamanda Ngozi Adichie. I den historien fick ett nyfött barn just heta Okechukwukelu.

Men sedan jag hittade "Öppet hav" av Einar Kárason har jag letat efter hans "Stormfåglar" utan framgång trots att den ska finnas i pocket. Får nog beställa den på biblioteket, medan jag rekommenderar andra att läsa den sanna berättelsen om den skeppsbrutne fiskaren som överlever mot alla odds i havet utanför Vestmannaöyarna en kall dag i mars. Riktigt spännande trots att man vet hur det ska sluta redan från första sidan!

En Nobelpristagare finns också från Island: Halldór Laxness, som ärades 1955. Vet att han skrivit "Salka Valka" men inte har jag väl läst den? Nej, tror nog inte det. Så den rekommendationen kan ni kanske strunta i ... om ni inte vill sätta er tillit till Svenska Akademien i 50-talsversion ...

Arnaldur Indriðason skriver populära deckare. Jag har läst några och gillat, exempelvis "Mannen i sjön", "Kvinna i grönt" och "Änglarösten". Här finns den för kriminalhistorier obligatoriskt problemtyngde polisen, nu heter han Erlendur Sveinsson. Privat har han det jobbigt med sina barn, som den knepiga dottern Eva, som mot alla odds alltså fått ett namn med blott tre bokstäver ... Författaren har sagt i någon intervju att det är olyckliga människor som är intressanta och det håller han nog fast vid.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett älskat hatobjekt

Ibland räcker det med en enda lupinplanta för att göra vägrenen vacker!

Vi förväntas hata dem. Vi förväntas utrota dem. Men vi älskar dem, lupinerna som just nu har sin storhetstid! Vägkanterna är förvandlade till blomstersängar i lila, vitt och rosa. Mängden är ofattbar. Att lupinen trots sin skönhet hamnat i onåd beror på att den är osedvanligt livskraftig. De stora blomsteraxen producerar frön i en omfattning som betyder att andra växter kvävs. 

Alltså är lupinen stämplad som "invasiv" och den som har den på sin tomt ska ta bort den med rot och allt. Vilket är svårt att ta till sig, och förvisso ännu svårare att genomföra ... Nu är detta inte en lag, men en rekommendation/önskan från Naturvårdsverket. Och någon nyplantering vill man verkligen inte höra talas om! 

I tre svenska kommuner, Hagfors, Storfors och Örebro, kan man till och med få betalt om man rensar bort lupiner. Olika regler verkar dock gälla och jag hittar inte hur mycket pengar det kan ge, men kanske är det trots allt ett lockande sommarjobb som inte kräver särskilt stora kvalifikationer? Mer än ett hårt hjärta som inte berörs av skönhet ...

Idag har jag i alla fall gjort en insats i "rätt" riktning: jag har plockat två stora vackra buketter och satt i vas. Därmed har jag åtminstone omöjliggjort att just de bildar frön! Räknar dock inte med att få betalt eller ens ett tack från Naturvårdsverket. Blommornas ljuvlighet är belöning nog. Jag fortsätter helt enkelt att älska de här utpekade "hatobjekten". Även om jag kan medge att de inte är lika fina att vila ögonen på när de gått i frö.

Mängden är imponerande. utan tvekan. Det här är långt ifrån rekordtätt!

Färgen, kraften, strävan uppåt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bilder är rent skryt

Potatisen blommar! Jo, jag förstår att det inte är särskilt märkvärdigt för seriösa odlare, men när man som jag har satt två säger två potatisar i en kruka på balkongen, då handlar det om odling som blir en hjärtesak, en odling att skryta med. Och vilka fina små blommor jag bjuds på! Veckans bild, i min lilla värld. 

I midsommarhelgen tror jag det blir dags att skörda. Spännande att se om det finns något att hämta där nere i jorden? Men det är nog säkrast att jag köper en påse i matbutiken också, att ha i reserv ...

Min andra bild är också en skrytbild. Klarade av årets första dopp i sjön och vet ni vad – det var inte ens särskilt kallt! Gick till och med att ta några simtag! Tyvärr hade jag ingen som kunde ordna med bildbevis på att jag verkligen kom i med hela kroppen. Ni får tro mig ändå.

Fler bloggare som gillar att använda kameran hittar man till via Åke, som är ursprunget till söndagstemat Veckans bild.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

58 

kronor per månad. Så mycket spenderade svenska hushåll i snitt på ljudböcker under första kvartalet 2025, enligt en undersökning från Mediavision, det rapporterar Boktugg. Har du lyssnat? I år har jag faktiskt bara lyssnat i bilen, och det märks inte i statistiken eftersom vi använder oss av gamla cd-böcker köpta på Myrorna och Stadsmissionen ... då kostar de nästan ingenting!

Veckans mening – om hålen vi saknar

Läser en artikel i Femina och den texten handlar om mig! Se bara: "För tio år sedan slutade Ikea att tillverka och sälja påslakan med hål i den övre sidan eftersom många på kontinenten trott att det var fel på varan. Men sedan dess verkar det som att många svenskar gått och svurit för sig själva varje gång de bäddat rent med påslakan från möbeljätten."

Igensytt.

Ja jag har nog dragit en ganska ful ramsa varje gång jag bytt lakan och tagit ett där "pådragningshålen" inte finns. Ett av mina älsklingslakan är just ett sådant, från Ikea alltså, och jag tycker det tar en halv evighet innan jag fått täcket på plats.

Visst är detta ett i-landsproblem och egentligen en skitsak  – man skulle ju helt resolut kunna sprätta upp sömmen i övre hörnen  – men det har jag inte gjort, tänker att kanske mer går sönder då?

Nu visar det sig att en kvinnlig Ikea-kund från Örebro för en tid sedan skrivit på Facebook och krävt att få hålen tillbaka. Hon tycker att resten av världen ska lära sig att bädda som vi gjort så länge i Sverige. För ja, det är en anpassning till vår omvärld som fått Ikea att sy igen de där hålen, folk i utlandet trodde påslakanen de köpt var trasiga ...

Det där inlägget står för en åsikt som delas inte bara av skribenten och mig, utan många fler. Det har fått över tusen delningar, 2300 kommentarer och 34 000 "tummen upp"-markeringar. En rätt kraftfull åsiktsregistrering, kan man tycka. Men Ikea låter sig inte påverkas. Det är EU-standard som ska gälla. 

Därmed har jag kommit fram till en tämligen ovanlig mening som får bli Veckans, i enlighet med Skriv-Roberts påbud: Stå upp för de svenska hålen! Så lyder FB-skribentens uppmaning, men att vi är många som håller med får alltså ingen effekt.
Kanske ska jag sprätta upp en bit av sidosömmen ändå? 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om stora misstag

Om staten ska börja be om ursäkt för allt den ställt till med för var och en av oss sedan Gustav Vasa, kommer den inte ha tid för annat.

-Johan Hakelius skriver i tidningen Fokus om diskussionen kring en eventuell offentlig ursäkt till alla människor som adopterats till Sverige från utlandet. Hakelius tror hur som helst att de adopterade i de flesta fall fått ett bättre liv än de annars skulle haft. Jag hoppas och vill tro att det är sant. Och att misstagen är undantagen.

Om "om" skulle gälla

Det är fredag den trettonde, men det tillmäter vi väl ingen större betydelse eller hur? Kan däremot skriva er på näsan att det är min namnsdag idag ... hoppas det inte för otur med sig på minsta vis! När jag var barn brukade min farmor komma med nyutslagna kvistar av "persisk syren" den här dagen. Nu är det redan utblommat i alla syrenhäckar i närheten. Det kallas för klimatpåverkan ... det där som vissa somliga påstår inte finns ...

Alldeles oavsett datum och sånt har Elisa Matilda värkt fram fem nya fredagsfrågor, beundransvärt eller hur! I dag med fokus på det lilla ordet "om", det där som, om det inte hade stått i vägen, hade lett till att kärringen skjutit björnen med kvastskaftet ... Här kommer frågorna, med mina svar:

1. Vad är det bästa som har hänt dig den här veckan? Att sommaren kom.
2. Om du fick välja en sak att göra idag som skulle göra dig riktigt glad, vad skulle det vara? Hoppa i sjön och tycka att vattentemperaturen var bra!
3. Om du kunde ge ditt framtida jag ett råd, vad skulle det vara? Rör på dig! Och carpe diem, förstås.
4. Vad är det mest kreativa du har gjort den senaste tiden? Bloggat, pysslat med växter.
5. Om du fick välja en sak att göra annorlunda imorgon, vad skulle det vara? Ta den där långpromenaden jag ideligen skjuter upp.

Ger mig själv en blomma på namnsdagen. Så behöver ingen annan göra det!

Copyright Klimakteriehäxan

Lönnmord eller snarare självmord ...

Så såg det ut ...

Vi brukade njuta av skuggan när det blev varma dagar. Vi dukade upp till middag med kronan som "paraply". Vi lyssnade till det rogivande suset i de oändligt många bladen. För att inte tala om den stora vårkonserten när hela trädet surrade av glada insekter som stoppade sina huvuden i de små ljusgröna blommorna.

Det känns som att jag har förlorat en gammal vän, en som funnits hela mitt liv. Även om det "bara" var ett träd. Och det är nu, när allting grönskar, sorgen kommer ikapp mig. Vår pampiga mer än hundraåriga lönn finns inte mer!

Vi missade årets blåsippor, eftersom de på "bästa stället" försvann i samband med vägarbete. Vitsippsbackarna, de mest underbara, i Barndomslandet kom vi för tidigt till. Nu när vi är på plats igen är det bara att konstatera: vi har missat äppelträdets blomning också. Liksom syrenernas. Totalt usel tajming för en blomnörd. Alltså känns frånvaron av lönnen extra starkt just nu.

Lönnen vek ner sig, bit för bit. Den hade en tjock tregrenad stam, uppbyggd under mer än ett sekel. I samband med en enorm snösmocka och starka vindar lade sig första delen ner och dog, vänligt nog utan att snudda huset (det kunde ha blivit förödande). 

Tidigt 1900-tal. Lönnen är där.

Vi fick tillkalla en arborist som "städade" efter stormen. När han undrade om hela trädet skulle bort sa jag nej, ville så gärna behålla om det gick? Jo, det trodde han nog. Två kvarvarande stammar såg ändå bra ut, som ett riktigt träd.

Det skulle visa sig att han trodde fel. För plötsligt kom ett MMS från grannen. Ännu en stam hade bestämt sig för att livet var slut. Men även den skonade kåken. Nu började lönnen inte se ut som ett fint träd längre, mer som något som blivit över. Det blev nödvändigt att utfärda dödsdomen.

Men den hann inte effektueras. Tredje och sista stammen måste ha känt sig övergiven, utan ork att stå emot den nya tidens ideliga stormstötar. Det blev aldrig ett mord, men kanske kan det kallas för lönnmord ändå – eller snarare självmord ... och inte hjälpte det att jag gav trädet en rejäl kram ...

Kvar idag: en stor och tämligen anskrämlig stubbe som är hur tung som helst. Försöker trösta mig med att klätterhortensian håller på att slå ut, men det är liksom inte riktigt samma sak som ett pampigt träd. Snyft.

Det började på vintern, med tung snö som tog knäcken på första stammen.

Med två stammar kvar – fortfarande ett träd, eller hur?

På vårkanten kom en arborist och "städade".

Men så en dag fanns bara en ...

Jag tog ett känslosamt farväl, som en äkta trädkramare. Visste att det var sista gången.

Så en vacker dag låg även sista tredjedelen på marken. Trädfällaren hann aldrig komma.

Här är resterna. Som jag inte vet hur vi ska bli av med ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om prästkragar i allmänhet och en i synnerhet

Det har gått ett par år sedan jag gjorde mig lustig över vad jag betraktade som helt fåfänga försök att förvandla en ful och stenig markbit vid vår närmaste busshållplats till en blomstrande sommaräng. Tog bild på avspärrningen med skylten som förklarade att bättre tider skulle komma. Pyttsan, tänkte jag.

Nu är det dags att be om ursäkt. Jag hade fel! För andra året i rad har vi en jättefin sommaräng som ser helt naturlig ut. Här är det gott om prästkragar. Andra örter har knoppar som kommer att slå ut i både blått, rosa och gult och det gör väntan på bussen så mycket trevligare!

Prästkragen är en ljuvlig blomma, i olika varianter. Jag tänker på den pyttelilla släktingen tusenskönan eller på den lite bräckligare kamomillen, båda flitigt förekommande i vår natur. Men så finns det en annan prästkrage, en speciell, som jag inte kan låta bli att irritera mig på.

Den prästkragen sitter runt halsen på en kvinna som i dessa dagar syns i mängder av officiella sammanhang. Jag tänker förstås på statsministerns fru, till yrket präst, som envist framhärdar i att bära sina arbetskläder alltid och överallt. På den högtidliga nyårsdagskonserten, den som direktsänds i tv från Wien över i princip hela världen, satt människan på fin plats i den festklädda publiken. Men hon var som rustad för begravning i närmsta kapell.

När Sveriges nationaldag firades i veckan kliver hon ut på trappan vid slottet för att vara med om det högtidliga taptot, direktsänt i tv det också. De kungliga damerna klädda i Sverigedräkt, vilket verkar passande, eller hur? Den tanken har uppenbarligen aldrig slagit fru Kristersson. 

Det där var bara två färska exempel, jag har retat mig på hennes klädval sedan första gången jag såg henne. Hon skulle ju förslagsvis kunna ta på sig något snyggt svenskt, vi har fenomenala modeskapare här i landet som kan fixa kläder till alla kroppar och kvinnotyper, men de måste ju få chansen! 

Att hennes man sannolikt inte har något att säga till om när det gäller hustruns garderob, det kan man misstänka och kanske också förstå – vilken man törs ifrågasätta sin frus klädsmak? Men det finns andra i Rosenbad som borde kunna göra något åt saken. Damen har råd att skaffa både en ny klänning och en ny dräkt, det är jag övertygad om. Kanske rent av en snygg blus också?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: om hon valt ett annat jobb, hur skulle det då se ut på podiet för honoratiores? Fru K säger ju att hon "alltid är präst". Men en bagare är väl alltid en bagare, en sotare är väl alltid en sotare? Skulle hon som bagare komma i vitt förkläde och hög mössa?`Eller som sotare i svart, med viskan över axeln?

Jag bara undrar.

Copyright Klimakteriehäxan