Det händer att jag tänker att jag skulle vilja ha en hund. Har ju fina minnen av ljuvliga vovvar som funnits i utkanten av mitt liv. Men jag vet förstås också att det är som att skaffa barn: man går in i en relation som betyder ansvarstagande, en många förpliktelser och dessutom vissa kostnader.
Alltså skaffar jag ingen hund, inget djur över huvud taget. Jag vill inte gå upp i mörka vintermorgnar eller rakt ut i ett störtregn för att min pälskling är kissnödig. Och jag är tveksam till att hunden trivs på hundhotell även om det ser ut att vara perfekt ordnat. Så resandet blir ännu mer begränsat än det redan är.
Ännu ett skäl mot att gå in i rollen som matte är kanske det tyngst vägande: hundar har, lika lite som vi människor, evigt liv. Som hundägare riskerar man att stå inför faktum: ditt djur är inte längre en frisk varelse, en obotlig sjukdom har slagit till. Ingen veterinär i världen kan hjälpa.
Då ska den där sprutan fram. Den avslutar definitivt djurets lidande, men den får också stor effekt på hussar och mattar. Har sett det gång på gång (gäller förstås katter också). Det gör fruktansvärt ont och tomheten och sorgen vill liksom inte gå över, saknaden efter den där mjuka nosen, de snälla tassarna, blicken i ögonen som följt varje steg ... en känsla jag gärna avstår från.
Jag har några hundsorter jag tycker mer om än andra. Som barn drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier. Sedan ville jag ha en Sankt Bernhardshund som jag skulle kalla Leopold King Size men jag hade bestämt smeknamnet: Loppan. En pointertik är den jag haft längst och mest intim relation med, en helt underbar hund som dog i en olyckshändelse. Över fyrtio år har gått, jag tänker på och saknar henne än!
På Youtube översvämmas jag av videosnuttar med hundar, det kan vara de gulligaste, de smartaste eller, ve och fasa, de övergivna/misskötta som måste räddas. Upptäcker att jag kan sitta och titta på dem jättelänge! Men mitt hjärta klappar också för taxar, helst strävhåriga. Brukade för många år sedan vakta Sara som jag vanvördigt nog kallade för "Rusande limpan" för det var så hon såg ut när vi var ute på promenad i rask takt ...
Nu har jag hittat en ny hund jag verkligen skulle kunna tänka mig att ta hem. Den behöver inte lära sig vare sig att "gå fot" eller säga till när den måste få gå ut. Den skäller inte. Mina sovmorgnar blir inte avbrutna. Ingen försäkring krävs, veterinärkostnaderna blir av allt att döma noll kronor. Jag behöver inte ens investera i koppel, matskål eller speciell säng.
Taxen är gjord i keramik av Anniki Andersson och finns att adoptera för hugad matte/husse på Galleri Hantverket på Götgatan här i Stockholm. Det finns en hel kull, man kan välja lite olika färger och mönster. Hunden är len och trevlig att stryka över ryggen och skulle definitivt inte bli till besvär, men mysig att vila ögonen på. Och priset? Just den på bilden kostar 6000 kronor. Det är mycket mindre än vad en äkta valp skulle kosta, en tydlig win-win-situation, så egentligen är det väl bara att slå till?
Copyright Klimakteriehäxan
.jpg)
.jpg)
Inlägg
