Dags för C

"Litteraturens ABC" vill Enligt O skapa, bokstav för bokstav. Efter A och B kommer, föga överraskande, C! På tre punkter gäller det att tipsa om verk.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på C!

Slår gärna ett slag för en gammal virtuos som kanske riskerar att hamna i glömska: Stig Classon, "Slas". Så många bra böcker han skrev! "Vem älskar Yngve Frej?" är en definitiv favorit. Blev också en lysande film, med Janne "Loffe" Carlsson och Allan Edwall.

            Poul Ströyer tecknade Cello.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på C!

När Olle Carle var i farten visste man att man skulle få skratta. För som kåsören "Cello" i Expressen var han en mästare i att hitta aktuella företeelser som han kunde raljera med och göra ordlekar av. Ta till exempel hans lilla blinkning till Kina när han 1968 döpte sin julbok (det kom en varje år) till "Cellos lilla lila". Lägg till detta att han privat var en förtjusande, lågmäld gentleman – jag hade faktiskt nöjet att arbeta med honom på tidningen och minns honom med värme. Idag hittar man nog bara hans böcker på antikvariat eller på bibliotek, men om man vill bli lite road lönar det sig att leta!

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till cirkusvärlden! 

Kanske är det att ta i att kalla den här småbarnsboken för litterärt verk. Men faktum är att "Cirkus i stan" är en favorit som treåringen gärna letar upp i hyllan – och femåringen, som i och för sig kan den utantill, kommer garanterat också för att lyssna till den ännu en gång. Berättelsen om cirkusen och det som finns där är på rim och på varje uppslag finns en fråga som besvaras genom att man lyfter upp en flik av höger blad där svaret finns. Fyndigt! Boken är skapad av H. A. Rey, som också gjort "Nicke Nyfiken", en klassisk barnboksfigur.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag säger NEJ en gång till!

Bestämmer mig för att än en gång plocka fram besserwissern inom mig, visst var det väl ett bra tag sedan nu? Idag säger jag NEJ till wettexdukar i grått och beige. De ser ofräscha ut redan innan de använts en enda gång. Bläh. En fråga återstår att besvara: Hur kunde jag köpa dem?

Om du råkar undra vad jag tackat nej till tidigare kan du kolla genom att klicka på länkarna: NEJ tack till några julsaker, NEJ tack bl a till vissa förpackningar, NEJ tack till flera modetrender och NEJ tack till en del ätbara saker man kan köpa. Kanske håller du med? Även om du inte vill gnälla i onödan?

Copyright Klimakteriehäxan

Fikadags

Att ordet "fika" fått vingar och flugit ut över världen har vi kunnat notera (med viss förvåning, kanske). Nu är begreppet minst lika "typiskt svenskt" som smörgåsbord och ABBA. Skriv-Robert är med på båten och gör kaffe/fika till temat för denna veckas tisdagstrio. Och den som fikar måste inte prompt dricka kaffe, andra drycker kvalar också in! Det är dessutom kanelbullens dag på lördag, så vi kan se fram emot det dessutom!

Ture Sventon måste väl vara svensk litteraturs mest fikasugne figur? Det finns alltid semlor i Rosas bageri och där är Ture stamkund, fast han säjer att bullen han köper heter "temla" och Rosa får heta "Rota". Åke Holmberg uppfann den fantastiske privatdetektiven som inte kunde säga S redan 1948 och det blev nio böcker som håller än!

I "Damernas detektivbyrå" fikar man flitigt, fast kaffet är utbytt mot rooibos-te. Alexander Mac Call Smith har gett oss historierna om Mma Ramotswe i Botswana. Mysig läsning fast i lagom doser! Tv-serien var också underhållande.

"Kaffe med rån" av Catharina Ingelman-Sundberg misstänker jag kommer att dyka upp hos fler än mig. Men för mig är detta inte någon bok jag egentligen rekommenderar. Fort läst, fort glömd. Man kan använda sin lästid betydligt bättre ...

Bjuder på en liten extra bonusbok här: "Innan kaffet kallnat" (Before the Coffee Gets Cold) har jag till skillnad från de tre titlar jag redan nämnt inte läst ännu, fast det känns som att jag vill göra det vilket år som helst. Omslaget är tilltalande, men författaren, japanen Toshikazu Kawaguchi, är helt ny för mig. Han har skrivit sex böcker i serien "Before ..." och verkar gå hem hos många. Kanske också hos mig?

Copyright Klimakteriehäxan

En upprörande miss!

Upptäcker till min ofantliga förundran att Solfjäderns dag saknas i den alternativa almanackan, den med temadagarna! Visst är det upprörande! Denna lilla underbara accessoar som kan stoppa svettpärlorna från att börja rinna, i tropisk värme eller bara i en buss utan ventilation.

29/9: Kaffets dag

Ni känner till min faiblesse för solfjädrar och förstår därmed omedelbart att jag anser att det handlar om en brist som bör åtgärdas snarast! Ge oss Solfjäderns dag! Och låt oss vifta lite mer, medan vi njuter av hur vackra solfjädrar ofta är! Rena små konstverk, faktiskt!

Det här är mitt sjunde optimistiska inspel, som förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Där finns redan uppåt 900 saker att fira, men det bör gå att klämma in fler! Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och sen kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Idag blev det alltså dags för min kära solfjäder. Kanske kan den få dela datum med kaffet, som smakade osedvanligt bra till frukost, dagen till ära?!?

Det är bara vardagens ting jag lyfter fram. sådana som vi nästan aldrig pratar om. Kommer du på någon temadag som fattas? Berätta det i kommentarsspalten! Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Ta det som en liten udda utmaning! 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är en skylt!

Jag blev faktiskt på riktigt gott humör när jag upptäckte den, statyn föreställande någon sorts maskulin hjälte från antiken som plötsligt stod där i Kungsträdgården, på en plats som senast jag tittade dit absolut inte pryddes av någon staty alls. Nytillskottet tycks ha dykt upp i veckan!

Bara en liten bit bort finns den berömda Molins fontän (ni ser den till höger), från 1866 då den beställdes till den stora Stockholmsutställningen. Då gjorde Johan Peter Molin den i gips, varianten i brons kom på plats 1873 och då blev det enklare att gå runt den och begrunda alla de olika motiven. Vilket faktiskt man kan se rätt många turister göra! Inte heller helt ovanligt att någon tar av sig skorna och svalkar fötterna om dagen är varm ... Det blir ett fotbad i sällskap av Näcken och diverse andra mytologiska figurer samt sex praktfulla svanar. 

På den nya statyn finns inga spår av gamla gudar eller vackra fåglar, man får nöja sig med att beundra mantelns mjuka veck och mannens lockiga hår och skägg, en riktig alfa-hanne får man anta. Jo, faktiskt – det föreställer ingen mindre än herr Sokrates själv, greken som brukar kallas "en av historiens största tänkare och grundaren av västerländsk filosofi". Men hoppsan, vad är det han har i knät? Kan det vara en stentavla?

Inte alls. Statyfarbrorn är en gubbe som hänger med i utvecklingen och alltså har han en laptop. Han verkar ha fått den av Elgiganten och jag kan bara säga grattis till annonsbyrån som kom på idén! Snyggt och kul! Enligt företagets pressutskick är Sokrates "en symbol för det eviga sökandet efter kunskap" och till sin hjälp har nu alltså fått en modern dator med Artificial Intelligence, AI. Bara att sätta igång och surfa!

För min del fick jag Veckans bild som jag kan berätta för Åke och samtidigt är detta ju också en skylt, eller hur Professor Deutsch som håller Skyltsöndagen vid liv?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om eftermälen

Ännu ett mord ruskar om USA och delar nationen. Man kan se ringar på vattnet även i resten av världen. För ungefär två veckor sedan skedde dådet. President Donald Trumps "vän", den konservative politiske aktivisten Charlie Kirk sköts ihjäl på ett utomhusmöte i Utah. Skytten, en ung man, stod på ett tak och sågs fly så snart han avlossat sitt vapen. Han har gripits. Mordet diskuteras nu på alla möjliga sätt och i alla tänkbara sammanhang. Jag stötte på en kommentar som måste betraktas som ett väldigt gott råd rent generellt. Den kommer från Bob Dylan och kan kanske kallas för subtil? Bra hur som helst! Därför blir Veckans mening denna gång på engelska, hoppas att Skriv-Robert inte tycker att det är mot reglerna ...

If you want people to speak kindly after you’re gone, speak kindly while you’re alive!

Copyright Klimakteriehäxan

Om det lilla ordet "om" får styra

Om inte det lilla ordet "om" varit i vägen hade kärringen skjutit räven med hagelbössan, brukade man säga i Barndomslandet förr i världen. Om inte räven varit för långt bort, om bössan varit laddad, om kärringen i fråga varit pricksäker ... Nu står samma lilla ord i centrum när Elisa Matilda ställer fem nya fredagsfrågor.

1. Om din vecka var en boktitel, vilken skulle den heta? Den boken skulle heta som den jag redan skrivit: "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Ett möjligt alternativ: "På västfronten intet nytt" (av Erich Maria Remarque).
2. Om du skulle måla en tavla baserat på din vecka, vilka färger skulle du använda? Blått och grönt.
3. Om din nuvarande energi var ett fordon, vilket skulle det vara? En EPA-traktor (som borde trimmas).
4. Om ditt sociala liv var ett djur, vilket skulle det vara? Katt. Bestämmer själv över sin dag.
5. Om livet var en stig, var befinner du dig just nu: i en uppförsbacke, nedförsbacke eller på en raksträcka? Nog går det väl lite uppför?

Copyright Klimakteriehäxan

Gott på Äpplets dag

25/9: Äpplets dag

Det är äppeltider, fast det verkar som om aplarna generellt ger mindre frukt i år än de gjorde exempelvis förra året. Men även om jag bara fick tag i nio små äpplen från vårt eget träd i Barndomslandet kan man just nu köpa svenska sorter till högst överkomligt pris – så det gör jag, för visst vill man äta Iduns och Evas frukt!

Att Eva och Adam trillade dit på grund av ett äpple, det minns man ju, men Idun som är en figur i den nordiska gudasagan har också en intressant roll i myten om denna frukt. Hon ägde nämligen magiska gyllene äpplen som gav evig ungdom. Budskapet är lätt att tolka: ät äpplen, det är nyttigt! 

Tänkte därför bara dela med mig av min otroligt enkla, tämligen kalorisnåla och väldigt goda dessert för säsongen. Ingredienser: äpplen, russin, kanel, mandelmassa och lite smör är allt som behövs! Obs inget socker! 

Ta bort kärnhus och skär äpplena i klyftor. Lägg i lämplig form. Strö över russin, inga mängder dock. Riv lite mandelmassa över, enklast om den är riktigt kall eller rent av djupfryst. Ha på kanel så mycket du känner för, om du vill kan du slänga på lite hackad mandel också! Dutta några små smörklickar över formen, in med den i mikron och fem minuter senare har du en äppelpajsvariant som passar otroligt bra tillsammans med lite vaniljglass. Eftersom russinen står för sötman och man snålar med smöret blir den relativt "nyttig", alltså inte så kaloririk. Vill du snåla ännu mer skippar du mandelmassan.

Att det är Äpplets dag i dag i den alternativa kalendern gör ju saken riktigt aktuell eller hur? Synd bara att jag inte tog en bild härom dagen när vi åt detta till efterrätt!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Stockholm förr i tiden

Stockholm var en flanerande, en promenerande och en överseende stad. De enda som hade bråttom på den tiden var fabriksarbetare, springpojkar och brandkårens hästar. Folk ur alla samhällskretsar gick ut på vandring för att se sig omkring i de stadsdelar där de inte själva bodde. Östermalmsborna turistade på Söder, dels för att titta på Stockholm från Fjällgatan och Mosebacke och dels för att – mycket försiktigt – iaktta det märkvärdiga och mycket ryktbara folket däruppe, Söders infödingar som såg annorlunda ut och talade och klädde sig annorlunda än alla andra, åtminstone ungdomarna, söderkisarna som de kallades, och kvantingarna.

-Det är Evert Taube som är upphovsmannen till denna i ord så härligt målande beskrivning av Sveriges huvudstad när det förra seklet var nytt. Lite kan man faktiskt känna igen sig! Texten är hämtad ur "Berättelser under ett fikonträd" och är en av trettio separata historier i "Om Vinga, Pampas och lite till", en samlingsvolym som gavs ut 2021 med kapitel ur sex andra av Taubes prosaböcker. 

På det judiska nyåret

Idag är det judiskt nyår – Rosh Hashana – och det har Skriv-Robert nosat upp. Därmed hittade han också temat för denna veckas tisdagstrio: judendom.

"Stenarnas döttrar" grep mig djupt när jag läste den. Svenska Anita Goldman, som länge levt i Israel och var gift med en jude, skrev romanen om de två familjerna, en judisk och en palestinsk, och hur de drabbas i den eviga konflikten. Tror att om man läser den i dag känns det sorgligt aktuell.

"En sten för Danny Fisher" (A Stone for Danny Fisher) skrevs av Harold Robbins på 1950-talet. Danny är jude, familjen fattig, grannarna antisemiter. Grabben måste försvara sig och det gör han, bland annat som boxare, vilket gör att bilden av honom förändras i takt med hans framgångar i ringen. Och det där med boktiteln – så hedrar judar de döda: man lägger en sten på deras grav. Elvis Presley spelade huvudrollen när romanen blev film. Och som oftast när Robbins skrev blev även den här en bladvändare ...

"Unorthodox" var en helt lysande tv-serie som sändes för ett par år sedan (även om äktheten i vissa detaljer ifrågasatts av experter). En ung flicka rymmer från hemmet i Brooklyn eftersom man arrangerat ett äktenskap för henne enligt ortodoxa traditioner. Hon vill bestämma över sitt eget liv och reser till Europa, men familjen letar upp henne och förvecklingarna som följer är många. 

Som oinformerad häpnar man ideligen över alla fantastiska seder och bruk, som att bröllopsnattens lakan har ett hål för att brudgummen ska kunna lägra sin maka (som naturligtvis är oskuld) på anständigt vis. Eller när man får veta hur de enorma pälsmössorna som männen med sina hemska  korkskruvslockar bär till fest sys och vad de kostar ... TV-serien följdes upp med ett "bakom-scenen-program", alltihop synnerligen sevärt. Berättelsen är till stora delar hämtad ur en självbiografi skriven av Deborah Feldman: "Unorthodox: The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots" men jag har inte läst boken, bara slukat tv-serien som nu finns på Netflix.

Påminner gärna än en gång om en reportagebok jag hade med i förra veckans trio: "OK Amen" av svenska Nina Solomin som lyckats med konststycket att få god inblick i livet bland chassiderna i Brooklyn. Hon har, nästan tjugo år efter att boken släpptes, skrivit en spännande artikel om hur det var när hon kom dit, bara 25 år gammal. 

Copyright Klimakteriehäxan

Min underbara sambo

Det verkar inte finnas någon allmänt känd "Saintpaulians dag" i Sverige eller världen. Hur är det möjligt? Denna absolut snällaste krukväxt som finns! Kräver väldigt lite omvårdnad men blommar och blommar och blommar igen. Mina får vatten en gång i veckan, en slurk i ytterkrukan varje söndag! Jag älskar Saintpaulian, i alla färger. Den är verkligen värd att fira. Ge den en egen "temadag"!

22/9: Bilfria dagen

Blomman heter också afrikansk viol och den finns att köpa i princip varje dag året om, vit, blå, rosa, lila. Dessutom kan man själv föröka den på enklast möjliga vis: ta ett blad, sätt ner det i fuktig jord – sedan får du vänta ett tag, men visst kommer en liten söt bladrosett upp! Snart är den fullväxt och knopparna dyker upp!

Äsch, säger somliga, det där är ju bara en tantblomma! Va? För det första vore det väl inget dåligt med det om nu så vore fallet. Men för det andra: denna ljuvliga krukväxt har jag varit sambo med i decennier, vår relation inleddes långt innan jag förtjänade titeln "tant", och jag hoppas och tror att den är bestående livet ut. 

Mycket tyder på att Saintpaulian är Sveriges vanligaste och populäraste krukväxt, kanske också världens? Det lär finnas uppåt 50 000 varianter (är det verkligen möjligt?), och nya dyker upp, det kan handla om större blommor eller lite mönster på bladen ... Närbesläktade växter finns också på fönsterbrädor i svenska hem: kornettblomma och gloxinia till exempel. Men de slår inte sina mindre släktingar!

Det här är mitt sjätte (kanske inte hundraprocentigt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Där finns redan uppåt 900 saker att fira, men det bör gå att klämma in fler! Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och sen kom turen till ljusstaken.

Det är bara vardagens ting jag vill fokusera på. Kommer du på någon temadag som fattas? Berätta det i kommentarsspalten!
Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Ta det som en liten udda utmaning!

Saintpaulia-presentation på Millesgården i somras.

Copyright Klimakteriehäxan

Övergångsperiod

Att det är september går inte att bortse ifrån. Övergångsperiod mellan sommar och höst. Tyckte jag kände mig kall om fötterna trots att jag var inomhus och hade tofflor. Ja, sandaler alltså. Mina fyrtio år gamla grekiska sandaler i läder som jag alltid plockar fram när våren är ett faktum, medan jag sänder en tacksamhetens tanke till skomakaren på Kreta som gjort dem.

Men nu har jag bytt. Nu är det lurvigt mjukt och skönt fårskinn som gäller. En viss skillnad, som ni ser ...! Tårna tackar och tar emot. Och jag ser fram mot att man ska koppla på värmen i vårt hus igen. Det verkar dröja.

Mitt toffelbyte får i alla fall bli mitt bidrag till Veckans foto, som Åke vill se på söndagarna.

På balkongen liknar det ändå fortfarande sommar, åtminstone om vädret visar sin vänliga sida. Lyckades av misstag bryta av några pelargonbollar, men se även såna kan man ha som snittblomma!

Ett färgglatt utropstecken att låta blicken vila på.

Och den här t-tröjan som jag hittat på nätet, oklart var, skulle definitivt funka som en helt sann och upplysande "skylt" om jag hade den på mig. Brukar ju strängt hålla på principen att mina bilder ska vara just det, mina, men denna fick bli ett undantag. Nu är det en liten blinkning till Professor Deutsch, som jobbar på att hålla Skyltsöndagen vid liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att vara självsäker

Visst är det lite svårt att begripa att Lena Nyman har varit död i nästan femton år? Vilket tomrum hon lämnade efter sig! För fem år sedan kom hennes "Dagböcker och brev" ut i bokform (efter viss redigering). Hon var tydlig med att hon ville att folk skulle få läsa det hon skrivit genom åren, hon donerade allt till "allmänheten". Och redan i ett stycke från 1962 hittar jag Veckans mening, den där som fått mig att hejda mig lite extra i min läsning, så där som Skriv-Robert efterlyser. Lena var bara arton år när hon beskriver sig själv, välformulerat och klarsynt, och jag undrar om vi inte varit ungefär lika självsäkra lite till mans när vi var i den åldern? Förhoppningsvis har det gått över eller åtminstone mildrats med åren men helt säkert är det inte ...

Det är rätt roligt, jag påstår hela tiden saker, jag antar inte att det är så och så, utan jag yttrar mig precis som om jag har rätt i allting jag tror och tänker. 

Copyright Klimakteriehäxan

Olika sorters njutning

Hej igen, fredag, du kommer så ofta nu för tiden tycker jag! Robinson Cruse hade ju bara en att ägna sig åt ... 

Och knappt har jag hunnit svälja frukosten – i dag bestående bl a av ett utmärkt valnötsbröd och kalkon – innan jag kastar mig över laptoppen för att ta reda på vad Elisa Matilda ställer för fredagsfrågor. Idag har hon satt rubriken "Guilty pleasures" – ja varför inte, olika sorters njutning har vi väl alla?

1.  Vad är det mest lättsamma eller fåniga du kan fastna med i timmar? Gulliga djurvideos, mest med hundar, på Facebook.
2. Har du en tv-serie, film eller bok du ofta återkommer till? Jag har en märklig faiblesse för Julia Roberts. Alltså har jag sett "Notting Hill" och "Pretty Woman" ett oräkneligt antal gånger, råkar jag hamna i ännu en repris är sannolikheten att jag fastnar igen stor.
3. Vad är den enklaste lilla lyxen du kan ge dig själv en vanlig tisdag? En god matbit i gott sällskap.
4. Finns det något barnsligt du fortfarande älskar att göra? Mosa potatis i god sås.
5. Vilket litet nöje i vardagen gör dig orimligt glad? Orimligt glad??? Det är väl att ta i ändå? Men till mina bästa vardagsnöjen hör definitivt att ge mig själv en fin blomma, i bukett eller kruka!

En sorts njutning, men verkligen inget jag skäms för!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det var en fröjd att se Björn Borg intervjuas i teve ikväll, i Skavlan. Intervjun blev förstås hett nyhetsstoff redan innan den var sänd, detta var trots allt första gången på trettio år som vår stora tennisstjärna ställde upp och svarade på frågor (jag var en av otaliga reportrar han nobbade på den tiden han hatade alla svenska medier). Men nu var det inte vad han berättade som fick mig att reagera. Det var hans språk! Inte ett "liksom" eller "typ", inga svordomar, utan en snygg och välsvarvad svenska. Borg är ett sportsligt föredöme på många sätt, tänk om dagens idrottare kunde ta efter hans sätt att tala också!